Redan
på väg ner för trappan blir jag varse att en av fars och mors ”diskussioner”
pågår i matsalen, fastän klockan bara är lite över sju på morgonen. Jag tänker
att jag fyller min kopp och mitt fat och bär ut på verandan utan att se åt dem,
knappt låtsas om dem. Det blir inte svårt, de märker mig knappt när de är inne
i sina diskussioner. Men på ett av de nedersta stegen förstår jag att samtalet
rör mig, och stannar upp för att lyssna. Det gäller detta med
hemspråksundervisning.
-Du
uppför dig som om du trodde att det är någon tillfällig semester vi uppehåller oss i ett slag, Lilian, hör jag min far säga. Tror du att jag utstår allt
detta, alla dessa ansträngningar, för att när livet här väl blivit gott och
till fyllest, återvända till Bath, eller vad är det fråga om!
-Varför
skulle jag tro det? Vad har Bath förresten med saken att göra? Vad skulle hon
med svenska till i Bath, menar du?, svarar mor.
-Vad
ska hon med svenska till HÄR?
-Men
det kan väl inte göra någon skada att låta henne utveckla sitt modersmål… Hon
avbryter sig och jag undrar vad som fått henne att stanna av. Hon återtar: Så
skulle hon i alla fall få något utanför de där världsfrånvända böckerna Mrs
Winther sticker till henne att hänga upp det på. Han verkar förresten vara en
god lärare och en sansad karl den där Heedman om man får tro Mrs Leidenstein.
-MODERSMÅL!
flyger min far ut, liksom för sent. Det är tydligt att det var vad som fastnat.
Så det är vad du ger mig! Hennes mor har inte pratat svenska i någon vidare
utsträckning sedan hon var flicka, vad jag vet. Inte sant. Och det gör hon
förbannat rätt i, om hon frågar mig. Var och en måste välja sitt liv om det ska
bli något. Och det är bara omoderna sinnen som tror att detta inte i lika hög
grad gäller kvinnor. Har jag inte rätt i detta, Lilian. Det sista säger han med
ett triumfatoriskt tonfall, som att inte bara frågan var avgjord utan även
själva diskussionen vunnen. Det blir tyst ett tag. Jag tittar ner på mina
fötter i trappan. Upptäcker att jag är barfota! Har glömt både stumpor och
skor. Vad märkligt. Jag hör en mansröst hojta och spannar slamra nerifrån
gränden.
Men
sen hör jag far igen, vresigt liksom muttra: Modersmål! Pah! Vad skulle ett
språk som talas av några socialdemokrater och enstaka bönder i Norden ha med
vår dotters utbildning att göra? Hon har en far som bygger henne en värld här
att vara och verka i. Skulle det betyda mindre, eller kanske inget, menar du?
Ska min hustru plötsligt uppmuntra det där inåtvända… Min Kära Hustru, säger
han, som om det var inledningen på ett högtidstal, men avslutar: Jag trodde att
vi var helt och hållet överens om detta.
Mor
backar. Jag ser framför mig hur hon börjar plocka med saker på bordet.
-Nej,
nej. Det är inte alls vad saken gäller… säger hon, mycket tystare nu. Jag tror
ändå inte att det skadar… Jag kan väl ändå få lov att höra mig för närmare…
tala med studierektorn för att höra om han kan försäkra oss om att det inte skulle
gå ut över övriga studier? Och franskan klarar hon sig ju bra i… Kan du inte i
alla fall låta mig göra det? Så får vi talas vid om saken igen efter det?
Jag
håller andan för att höra fars svar på denna fråga, men hör bara ett stolsben
skrapa mot golvet. Ett mummel, och så ordet franska. Och ordet bönder. Jag står
med svanken tryckt mot ledstången och ser upp på farfars porträtt på väggen
mittemot. Sen hör jag mor säga att konversationskonsten alltmer kräver
varierande språkkunskaper. Och så igen… Att det väl inte skulle skada.
Jag
kan plötsligt inte föreställa mig min hand trycka ner dörrhandtaget till
matsalen. Ännu mindre att min kropp skulle stiga in i den luft där den
där konversationen just utspelat sig. Vart jag skulle rikta min blick? Min
kropp skulle vara mig klumpigare än någonsin. Vad jag skulle jag svara om någon
av dem tilltalade mig… Eller, än värre; tog mig som något slags gisslan i något
slags kamp jag inte förstår. Blotta tanken på att träda in i den luft som dignar
i dessa just uttalade ord, att röra mig i den, känns alltigenom absurd och
omöjlig.
Jag
blir stående ett tag, går alltså inte ut i matsalen. Tills jag kommer på att
det är lika illa om inte värre, om någon av dem skulle komma på mig med att
tjuvlyssna. Jag går upp igen, med försiktiga steg i trappan som känns kall
under mina fotsulor. Uppe på mitt rum stänger jag så tyst jag kan dörren om
mig.
Men
sedan jag tagit ett par strumpor ur byrålådan och kavlat dem upp över vardera
ben och trätt på mig skorna och knäppt spännet över fotryggen vet jag inte
riktigt vad jag ska göra där. Sängen är bäddad. Gardinerna fråndragna.
Morgondiset är på väg att lätta därute. De böckerna jag inte packat ner i
axelbandsväskan ligger i sina staplar på skrivbordet. Bara den senast Mrs
Winther lånat mig, Asterate ensam på nattygsbordet. Jag sätter mig lite håglöst
på sängen ett tag, med händerna helt overksamma i knäet.
Försöker
tänka ut vad jag själv önskar i fråga om hemspråksundervisning? Vill jag ens ha
den? Det känns obehagligt att tänka på att sitta ensam med magister Heedman i
en av skolsalarna en eftermiddag i veckan. Men kanske är det värt det? Och
kanske sker undervisningen inte i enskilda lektioner, utan tillsammans med de
andra flickorna med skandinaviskt påbrå? Men… vad skulle det ge mig? Skulle jag
lära mig att … Förbättrad grammatik, förstås. Och ett rikare ordförråd kanske.
Men skulle han kunna lära mig att komma åt att skriva och läsa liksom
verkligare? Inte som nu, när jag hela tiden har en känsla av att jag bara
staplar ord tagna ur böcker på varandra för att bygga något som liknar,
föreställa mig något som skulle kunna vara men aldrig är… Men känns förresten
inte nära nog precis allting just så? I böckerna, bland det skrivna, är det på
något vis ändå bara helt i sin ordning. Bara där är väl just overklighet helt
och hållet på sin plats? I böckernas världar är det meningen att det overkliga
ska bygga något som liknar verklighet men inte vara det, till skillnad från
nästan över allt annars, där overkligheten och inbillningen för det mesta är
att betrakta som synd. För den som inte lidit livets verklighet, och jämfört
detta lekamliga liv med det som ovan väntar, finns inget paradis att hoppas på,
om man ska tro Pastor Mitz. Hur skulle annars syndabekännelsen ha någon
innebörd? Men den som hoppas på ett paradis senare, hur verkligt lever
verkligen den? Jo, men det är just och endast dit, till den föreställningen, en
människas dröm ska sträcka sig. Mer finns det inte utrymme för av det slaget,
så ofulländad hon är. Och så vidare.
Så
var jag där igen. I grubbel. Jag har inte hört steg i trappan, men nu slår
vatten mot handfatet i badrummet. Jag vet inte om det är mor eller far.
(Tjänstefolket har inte lov att använda badrummet här på övervåningen.) Jag
tänker på att mor vill att jag läser svenska. Varför? Hon är ju annars alltid
emot att jag läser något som helst som inte direkt har med skolarbetet att göra.
Ja, förutom tidningen då. Att jag hänger över den då och då sedan far lämnat
den kvar, suckar hon visserligen ibland åt, men låter mig hållas och är inte
ond. Övrigt läsande kommer sällan till öppen strid emellan oss heller, men hon
låter aldrig ett tillfälle för en nedlåtande blick eller en hänvisning till vad
som egentligen bör göras förspillas. Några ord i förbifarten om vad som vore
det sunda och normala för en flicka i min ålder. Så vad nu? Vad gäller detta?
Jag tänker på den där blicken jag tyckte mig skymta när hon läste veckobrevet
om hemspråksundervisning. Jag känner en hastig värme stiga i mig när jag
snuddar vid den. Hopp? Sen är den borta. Innan jag ens är i närheten av att
förstå varför. Och jag lyckas inte återkalla vare sig känslan eller den där blicken
jag tyckte mig se. Minnet av den är utnött redan, trots att det bara var ett par
dagar sedan. Istället tänker jag på far. Vad jag hörde honom säga nyss. Men
också på att han kanske har rätt i att jag inte visar tillräcklig tacksamhet.
Förståelse.
Jag
avbryter mina tankar när jag kvickt inser att vem som än är i badrummet har jag
fri lejd under tiden besöket där pågår. Jag lämnar hastigt sovrummet och går
ner för trappan igen. Far sitter ensam med en halväten smörgås på en tallrik
framför sig på sin vanliga plats på kortsidan. Vi hälsar med en nick. Tystnaden
och plågan blir inte lång. Snart är han ute i hallen och jag hör honom säga be
Charlotte få bort några fläckar på en hatt som han inte kan begripa hur de har
uppstått, säger han. Sen slår ytterdörren igen. Jag får bråttom att äta upp och
komma iväg innan mor ska komma ner för trappan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar