Samonzora, 3 juni 1889

Vi fick tillbaka skrivningarna i geografi denna morgon. Alla rätt. Ändå har jag känslan av att ha fuskat mig till poängen. Jag menar inte stenarna jag olovandes lät slinka ner i väskan för att få bättre tid att pränta in deras namn innanför min panna. Nej, jag menar bara att geografi ju rimligtvis bör handla om världen, och vad vet jag egentligen om världen? Ingenting! Det händer att de ord som används om den ploppar upp i mitt arma huvud i rättan tid och på rättan plats, men vad är det mer än ord? Ord jag till största del snappat upp ur berättelser någon suttit någonstans och fantiserat ihop.

Charlotte har tre dagars ledighet för att ta hand om sin lille son som visst är mycket allvarligt sjuk. Jag irriterar mig i hemlighet på hur stolt mor är över att låta henne få ledigt. Ibland misstänker jag henne till och med för att tillåta Charlotte’s ledighet enkom för att få möjlighet att ondgöra sig över hur illa vår scullery maid Elbeb sköter om hushållet nästan helt på egen hand när Charlotte inte är här. Jag hör gång på gång mor säga till alla som vill höra på att det är en väldig tur för Elbeb att detta hushåll inte bedrivs i England för där råder minsann betydligt högre krav, krav som skulle få vilken lat tjänare häromkring som helst att blekna till albinos med utstående öron. Hon säger faktiskt så. Jag antar att hon försöker få det hela att låta oskyldigare genom att lägga in vad hon menar vara ett hjärtligt skämt i språket. Hon låtsas inte förstå att effekten snarare blir den motsatta. Skulle detta vara England och skulle hon inte vara en så frisinnad husfru, fortsätter mor, varv på varv, så skulle både Elbeb och för så vitt förmodligen även Charlotte ryka med förklädet före. Och så ska de vara glada att mor själv vet vad det vill säga att vara ung och fattig och eländig ty innan hon gifte sig med far var ju även hon en enkel jänta från bondlandet, och om de bara visste sen vad de hårda vintrarna i Skandinavien ville säga.

Efter kvällsmaten gick jag ut i köket där Elbeb var i färd med att skopa upp heta stenar ur spisen. Invid henne stod en rullvagn jag inte kan minnas att jag sett förut. Ovanpå den en illa ihopsvetsad låda där hon sänkte ner stenarna och drog iväg med dem för att stryka bordslinnet i det lilla utrymmet innanför köket. En kort nick mot mig. En kort och förvirrad sekund, som om hon tvekade över om det var det rätta att göra så, innan hon återigen fäste sin försagda blick på arbetet.

Jag tror att stenarna som hettas upp och läggs i strykjärnet kallas kol, men jag är inte säker. Jag tror att de skeppas hit i botten av väldiga fartyg som kommer hit några gånger per år och lägger till nere vid hamnen. Dessa stenar är lika svarta som dem och dammar gott och väl tillräckligt för att kunna vara orsak till att nästan bara ögonens vitor syns i ansiktena på de män med krumma ben som kommer stretande uppför backen från hamnen mot kvällningen dessa dagar då skeppen lägger till vid de stora gjutna kajkanterna och töms på sin last och dagen därpå åter igen försvunnit till havs.

Jag kan inte fråga Elbeb om namnet på stenarna, för har hon ett namn på dem så är det ett lokalt namn jag inte har någon nytta av. Jag ska ju inte bli här så vidare värst länge. Och böcker på detta språk finns säkert inte ens. Jag skulle kunna fråga mor om vad stenarna kallas, på engelska eller på svenska, men det vill jag inte göra. Antingen skulle hon indirekt förmana mig genom att mena att det är knappast är något hennes dotter behöver uppta tankeutrymme med, eller så skulle hon som vanligt beskylla mig för att leva i en värld som tillhör romaner och folianter och i vilken middagskonversationen menar jag att jag kulle vara behjälpt av att veta vad husorna har i sina strykjärn! Hon kan inte för sitt liv begripa att vad jag lär mig rabbla utantill i skolan för det mesta är så långt mycket mera världsfrånvänt och bortanför än romanerna jag läser och redskapen vi har i vårt eget kök. Eller är det just det hon så väl förstår, och är beredd att offra snart sagt vad som helst för att hålla denna vetskap på avstånd?

Samonzora, 23 maj 1889

Jag har stulit idag. Nej, det har jag inte. Jag har lånat. Jag har missbrukat ett förtroende. Nej förresten, jag har gjort mesta möjliga av förtroendet som visats mig.

Såhär var det: Eftersom jag och Jane uppfattas som allmänt skötsamma och pålitliga, erbjöd Mr Mitchton oss att efter lunchrasten få sitta i kartrummet och studera inför skrivningen i geografi vi ska ha om två veckor, medan han gick igenom sjöfåglarnas parningsritualer och avkommans överlevnadsmöjligheter med en grupp elever från de lägre årskurserna.

Jag och Jane satt bredvid varandra med uppslagna böcker på det långsmala bordet framför oss, omgivna av kartor som doftade Världsbeskrivning, ödlefoster och ett fiskhjärta i formalin och massvis av insekter på nålar i skåpen och på hyllorna längs väggarna omkring oss i det dammiga rummet. Solen som sken in genom den höga, smala fönsterskåran med sitt galler som börjat rosta en aning, blev varmare och gulare i takt med att vi blev sömnigare. Mr Michtons röst från det angränsade rummet hade för länge sedan tystnat, och mer än en timme hade passerat sedan bullret och hasandet av en skolklass yngre elever som utrymmer en skolsal hade tynat bort. Vi hade varit flitiga. Skrivit av fakta om jordskorpans krackelering och landmassors förflyttningar och växelvis förhört varandra på uppkomst och orsak till öknars utbredning, om tillväxttid och livsbana för en medelstor ek i utkanten av London samt den ytspänning och vind som gjorde Christopher Columbus långa seglats möjlig. Med mera.

Men nu tog Jane upp något ur sin väska för att visa mig. Hon föste med armen undan skolböcker och anteckningsblock en smula för att lägga upp papperspaketet på bordet, knöt upp snörena och vecklade andäktigt upp det. I paketet låg en vacker blus i matt gräddvit siden med tätt placerade guldinfattade pärlemostenar till knappar. Jag förstår inte att hon fått lov att bära den med sig i väskan. Kanske hade hon inte fått lov till det, men gjorde det ändå. Medan hon försvann i drömskt suckande med ögonen helt fästade på blusen, eller innanför den, och frågade mig om jag tyckte att det var lämpligt att hon bar den vid nästa tillfälle som hon skulle inviteras till Johns familj, eller inte, tog jag raskt och obemärkt en av de trälådorna med 24 sorters olika stenarter som stod travade på bordskanten och föste ner den i min egen väska. Nu skulle jag i lugn och ro hemma i mitt rum kunna studera dessa stenar och det borde inte bli några problem för mig att svara alla rätt på skrivningen sedan, åtminstone inte vad dessa stenarter anbelangade. Lika bra att inte säga något till någon om det, inte ens till Jane. Bara se till att efter skrivningen hitta ett sätt att diskret placera tillbaka skrinet på sin plats utan att någon upptäckt att den varit borta. Det fanns ju trots allt minst 20 stycken lådor till med samma sorters stenar i, så vem skulle upptäcka detta bagatellartade lån.

Vi skiljdes redan utanför skolbyggnaden. Jane hade lovat sin hushållerska att gå via byn på hemväg och köpa ingefära och citroner. Själv såg jag fram emot att ensamt strosa hemåt längs vattnet för att låta tankarna vandra som de vill ett slag, så som jag fått för vana att göra om eftermiddagarna. Stenarna i min väska bullrade lite i sina fack och jag försökte gå mjukt för att de skulle hålla sig mera stilla därinne.

Vattnet är oerhört högt nu, men när tidvattnet dragit sig tillbaka kan man fortfarande gå i den täta, tunga sanden.

På långt håll såg jag en mörk gestalt, som jag först tog för en trästock, ligga utsträckt. När jag kom närmare såg jag att det var en man, en inföding alldeles ensam och utsträckt på rygg med sina slutna ögon mot solen, armhålorna blottade och bakhuvudet vilande i sina korsade händer bakom nacken. Han hade ingenting annat än ett litet höftskynke på sig. Då såg jag plötsligt hur hans pick under tyget stod rätt upp mot himlen. Först blev jag givetvis bestört och chockerad. Jag gick tyst förbi så att han inte skulle vakna till och höra mig, se mig, tilltala mig, kanske resa sig och komma efter mig. Men det gjorde han nu inte. Han bara låg där och vilade vid havet med sin pick stående helt upp mot himmelen.

När jag nu ikväll sitter häruppe och lägger stenarna i olika ordningar för att rabbla deras namn, kommer jag hela tiden av mig och synen av mannen på stranden kommer inför mig igen och igen. Jag får inte bilden att stämma ihop med min upplevelse av den. Naturligtvis är det jag beskådade både anskrämligt och skamligt ju, ja rent av avskyvärt. Men ändå. Det var något så alltigenom självklart och enkelt i denna pick som helt opersonligt var uppställd mot världarna och himlarna, utan att egentligen vilja något, hota något, tvinga ner något på knä. Jag får den inte ur skallen. Och uppriktigt sagt vill jag inte heller helt och hållet ha den ut ur skallen.

Samonzora, 20 maj 1889

Jag har gjort det till en vana att promenera både till och från skolan längs strandpromenaden. Under de senast tre dagarna har jag varken sett till några arbetare där nere eller några som helst förändringar. Bygget tycks ligga nere. Kanske har det något med konflikten mellan far och Mr Swinston att göra. För trots att far har sagt att ingen av dem är inblandad i just det bygget, tycks alltsammans hänga samman på ett sätt som ännu är minst sagt dunkelt för mig. Kanske är det sant att jag inte bör lägga mig i det. Att jag inte borde bry mig om det så länge jag får en fin och jämn stenläggning lagd, och den blir säkert lagd vad det lider. Nå. Mestadels promenerar jag i vattenbrynet. Igår eftermiddag tog jag av mig skorna och knölade ner strumporna i dem och bar dem i handen medan jag lät sand och vatten silas mellan mina tår där jag gick. När jag nådde bygget torkade jag hjälpligt av fötterna med min näsduk och snörde på mig skorna igen. Mor skulle bli mycket upprörd om hon såg mig. Jag småhoppade över de drygt meterlånga glappen mellan plankorna i underredet på konstruktionen, den del där plattorna ännu inte kommit på plats, och kände mig lätt i kroppen och oansvarlig som en insekt med vingar. Jag stannade upp för en stund och stod stilla stödd mot en pelare och såg ut över det lugnt glittrande havet. Medan jag stod så började plötsligt hela stommen svaja under mig och jag var så långt borta i tankar att jag blev rädd. Gunget fick mytologiska innebörder för mig, antar jag. Jag kan inte på annat sätt förklara varför jag blev så rädd , för om jag varit helt närvarande i situationen skulle jag naturligtvis, innan någon rädsla så mycket som kommit i närheten av att bita sig fast i mig, ha förstått att ett litet skutt bara, på en, en och en halv meter skulle räcka för att tryggt rädda mig ned i den varma sanden om bygget störtade samman under mig.

Nu var det emellertid bara en halvvuxen gris som kraftfullt skrubbade sin borstiga massiva kropp mot en av pelarna ett stycke bort och sedan grisen fått bukt med sin klåda, och förnöjt knotade vidare för att böka i en hög med sopor under en palm ett stycke därifrån, gick även jag vidare. När jag nästan var hemma kom tre ynglingar emot mig med uppkavlade byxben för att hålla tyget torrt trots att de gick helt nära vattnet. De tre infödingarna gick mycket snabbt och alla tre stirrade på mig med största intensivitet. När de var helt nära mig tog den mittersta av dem ett långt kliv så att han hamnade just framför de båda andra och sträckte fram sin hand mot mig. ”Hello, Madame” sa han prompt och burdust. Jag såg på hans kritvita stora jämna tänder, omgärdade av de fuktiga läpparna med sina sprickor och den mörka huden. En av de andra fnittrade till och drog samtidigt hastigt en flik av sitt linne upp mot ansiktet för att torka bort svett ur pannan. Men hela tiden stirrade alla tre oavlåtligen rakt på mig, på mitt ansikte, Gud bevars.

Då tog jag den framsträckta handen. Den var skrovlig och torr. Lika stark och fast som hans blick. Det förvånade mig. Jag måste uppriktigt säga att det förvånade mig att hans handslag kändes så och det skäms jag för. Men två av hans fingrar lade sig mot min handled och mina pulsslag, och det fick mig att rycka åt mig handen igen. Jag tyckte inte alls om det, och jag ville bort från hela situationen egentligen, men som jag lärt mig höll jag kvar min blick i hans så länge det behövdes. Då sa ha: ”Thank you, Madame” och uttalade det lika osviktligt. Som om det vore rader på ett kort hållet vykort. Jag blev förbryllad och avslutade det hela med en kort nick och gick vidare. När jag skriver att jag blev förbryllad menar jag att jag ville bli förbryllad. Kanske blev jag det som hastigast. När jag gick vidare tänkte jag att jag borde frågat: ”For what? Thank you for what?” men kanske var det bäst ändå att jag inte gjorde det. Kanske skulle inte heller hans engelska varit tillräcklig för att svara och vi skulle båda blivit mer förlägna än vad vi skulle lyckas dölja.

Samonzora, 14 maj 1889

Det är kväll nu. Jag sitter på mitt rum igen. Konflikter med Mor igen när jag kom hem från skolan. ”May, är det du”, så fort jag kommit innanför dörren. Hon kom emot mig med den tomma blicken vars botten är oändlig förbittring.

Ärende var naturligtvis inte att säga välkommen hem eller så, än mindre att fråga hur skoldagen varit. Åh, vad avundsjuk jag kan bli ibland när jag hör någon klaga över eviga omsorger eller det eviga tjatet ”Hur var det i skolan då?” Aldrig något sådant från henne. Aldrig. Om inte någon enstaka gång inför en väninna, men inte heller då som en fråga, naturligtvis, utan som en uppvisning av Det Goda Hushållet. Ja, jag blir avundsjuk. Och orolig. Kommer den känslan av avund att på sikt utvecklas så att min blick och min hållning blir som hennes, en vass anklagelse. Mot allt, skulle jag tro, men nu i första hand riktad mot mig. Ständigt angripen av ett hätskt ursinne, ett evigt vulkanutbrott av försmåddhet som jag anar är hela sakens ursprung. Bara nödtorftigt övertäckt av ett tunt simmigt och illaluktande vatten i ett tvättkärl som blivit kvarglömt stående med sina ruttnande hudavlagringar i årsringar på kanterna strax över vattenytan, och så till sist ett sidenmatt flor av martyrisk lättja. För det mesta. Men nu gällde det alltså att jag glömt att hänga in min blus i garderoben igår eftermiddag. Hade jag? Jo, det hade jag nog. Jag minns att jag efter eftermiddagsteet såg den och tänkte: Sen, får inte glömma bort det. Jag svarade henne nonchalant, det är sant. Jag mumlade ”oj då”, lite släpigt, samtidigt som jag passerade henne och demonstrativt undvek att se på henne. Och tillade sedan jag passerat henne: ”Men det är väl inte hela världen.” Då sprängde vulkanen fram, och jag fick inte stopp på den, naturligtvis inte, men jag stängde dörren. Hon slet upp den. Jag rabblade magistercederklivernederfrånsintvåvåningskatedermyckematmormargaretaböckerkanmaninteätafördeärsåvinkleräta om och om tyst för mig själv inne i huvudet, fastän jag förstås vet att det retar gallfebern på henne. Men jag svär på heder och samvete att det inte ar avsikten. Jag bara vet ingen annan råd. Till sist gav hon upp och gick ned på bottenvåningen. Vi kvällsmaten var vi tysta och stämningen var mycket förstämd. Jag åt upp kvickt, tackade för maten och gick ut i köket till Charlotte och sa att jag inte ville ha någon dessert innan jag gick upp på mitt rum igen. Läxorna är gjorda. Jag har slagit upp sidan 119 i ”Det gångna är en dröm”, men jag får läsa om raderna gång på gång, kan inte koncentrera mig. Egentligen vill jag bara gråta, gråta ut och bort alltsammans. Men jag kan inte det. Och förresten skulle Mor kunna höra mig, eller när som helst kliva in här och se mig. Hon skulle bli vansinnigt arg och jag orkar inte mer ikväll.

När jag ser på vad jag skrivit om henne här ovanför inser jag förstås att det är totalt glaserat. Jag förmår inte mer än så just nu och inte ikväll. Jag måste sova snart och måste stilla min upprördhet. Senare. Förr eller senare. Måste jag… Men hur? Varje gång jag försökt frigöra mig från detta genom att beskriva det, har jag till min fasa och vanmakt upptäckt att jag störtande i aggressivitet ofrivilligt glidit in i det psykologiserande ordalag hon och hennes väninnor använder angående mig. Jag har gjort det, ofrivilligt visserligen, men jag har gjort det till ett vapen i min ilska.

Vid sådana tillfällen övergår mitt självhat mitt förstånd. Självhatet och omöjligheten. Jag är alltså bunden till händer och fötter och tanke så länge jag inte kan hitta en väg ur denna pendlande snara. Men nu måste jag snart gå och lägga mig.

Samonzora, 13 maj 1889

Jag gick hem från skolan längs strandpromenaden idag, fastän det är en liten omväg. Jag hade inte bråttom alls och ville se på bygget av den nya promenaden.Hittills ungefär hundra meters stenlagd gång om cirka två meters bredd av en stensort man kallar Terra Nuvola. Den är mycket vacker och de ljusbeigea plattorna med sina stora tegelröda fläckar har slipats så slät att jag antar att det skulle vara skönt att promenera helt barfota på den. Det gör jag nu förstås inte. Jag undrar hur pass varm den är nu på eftermiddagen. Jag har mina bruna mockaskor med låg klack som jag fick när jag fyllde sexton och de vita bomullssockor som tillhör skoluniformen i dem. De flesta av palmerna ner not havet har kapats och forslats bort redan, bara några få har lämnats kvar för skugga där man planerar att sätta ut bänkar lagom stora för familjer att slå sig ned på om söndagarna. Det byggs också ett räcke i trä åt havet till, men det är inte mer än påbörjat än så länge. Jag räknar till åtta svarvade stavar som hunnit komma på plats och står och pekar upp mot den blå himlen. Jag tittar på fyra män i höftskynken som alla virat tygtrasor runt huvudet mot solen. De plockar med de svarvade träpinnarna som de tar ur buntar av säckväv som de har liggandes i sanden och som så småningom kommer att utgöra hela räcket.

Jag tror att det blir fint. Visst ville jag se på detta bygge och hur långt det hade fortskridit, och det är härligt med brisen och den lätta svalkan längs havet, men mest av allt hade det varit en förevändning för att få vara ensam.

Visserligen frågade heller varken Janet eller Sarah om jag ville följa med dem för att dricka the, skvallra och läsa läxor nere på Riverfords men det ville jag ändå inte och det var bra att hinna först med att kunna säga: ”Jag tror att jag går och ser hur långt de har kommit med den nya strandpromenaden” innan de båda hann ställa sig tätt ihop, börja skrapa med skorna i marken utanför skolbyggnaden, peta varandra i sidan, rätta till varandras flätor eller skolväskor, rulla med ögonen, tystna och sen halvfnittra och låta förstå att de hade hemligheter ihop som förseglade deras vänskap och slöt mig utanför. Även om de naturligtvis är väluppfostrade nog för att för att låta bli säga: ”Va! Trodde du att du skulle få följa med!” Ibland kan man verkligen inte tro att vi är sjutton år gamla och slutar skolan om mindre än ett år. Vad ska det bli av dem? Nå, vad ska det bli av mig?

Så jag gick i alla fall iväg för mig själv. Jag ville vara ensam och ändå gick jag och led över att jag var det. Men det är två helt skilda saker. Jag lider för att jag känner mig ensam, utanför och avstängd i en evig väntan på något jag inte vet vad det är. Ändå är jag på samma gång mycket lättad över att ingen går bredvid mig längs vattnet. Det är skönt att slippa konversera, det är skönt att slippa hålla skenet av att någonting som egentligen inte finns upprätt och i bakstram ordning för säkerhets skull, och det är skönt att inte heller hela tiden behöva gissa sig till vad som är lämpligast att säga och samtidigt få all sina egna tankar fullkomligt punkterade av småhål skjutna som smågrus av ord som kastas fram och tillbaka utan mening eller riktning. Alltså gick jag och både njöt och led av min ensamhet. Jag gick i mina promenadskor som smattrade mot stenläggningen. Och jag kom att tänka på att min ensamhet i stort sett skulle kunna beskrivas ungefär så.

Att den är beskaffad så, som massor av enskilda steg som inte räknas och som klapprar mot ett underlag någon annan är i färd med att låta bygga. Och att jag själv på sätt och vis är en del av denna någon som låter bygga och att jag samtidigt ändå inte är det. I alla fall inte vill vara det. Tror jag.

Min ensamhet ser ut som alla dessa steg. Steg efter steg utan att jag riktigt hör ljudet av dem, utan att jag direkt tänker på det. Bara ibland, kanske när jag möter någon på väg i motsatt riktning , någon som kanske tänker på ljudet av mina skor, eller som inte tänker på det, vad vet jag. Förmodligen inte. Varför skulle någon tänka på ljudet av mina skor? De har ju egna ljud och egna skor att tänka på i så fall. Kanske nickar vi åt varandra i förbifarten om vi råkar vara bekanta. Åtminstone försöker man få det att se ut som en nick i förbigående, helst litet tankspritt, men i själva verket skingras för det mesta alla ens tankar just i det ögonblick man passerar den andre och det tar oftast en lång stund innan njutningen som ändå funnits i vart och ett av de där ensamma stegen åter infinner sig. Och alla dessa steg ingår, det vet man hela tiden, i en lång och oöverblickbar promenad som gömmer alla steg inuti sig och för det mesta kan man i efterhand bara minnas något enstaka. Kanske ett när man råkat trampa lite snett, eller i misstag krossat en skalbagge mot stenläggningen och gripits av sin egen klumpighet och kanske skämts en smula för att detta besvärat större än medlidandet med insekten. Ja, ungefär så ser min ensamhet ut.

Samonzora 12 Maj, 1889

Det blir inget England. Mor säger att vi får acceptera det. Att vi kanske kan resa nästa år i stället. Nästa år! Jag vet att inte hon kan rå över det, att det inte är hennes fel egentligen, men hennes sätt att säga det, som om det vore det enda rätta att finna sig i vilken situation som helst, och i allt vad far beslutar.

Det är förstås på grund av dammbygget som har hakat upp sig. Några av arbetarna har visst satt sig på tvären och far har fullt sjå med att få dem att förstå att får vi ingen damm till stånd kan vi alla glömma tanken på rena kläder och så vidare. Dessutom, och vad ännu värre är, verkar det som om ingenjör Swinston har beslutat sig för att trilskas. ”Han är fullkomligt illojal, en fara för hela Samonzora”, hörde jag far säga just innan jag steg in på kontoret igår. Efter vad jag tyckt mig förstå genom att ha avlyssnat spridda fragment av deras tillkämpat lugna konversationer i metallisk stackato den senaste veckan har Swinston utnyttjat situationen och erbjudit arbetarna en ledig dag i veckan om de istället arbetar åt honom. Att far är den som hittills bekostat hela bygget och dessutom stått för initiativet verkar plötsligt fullkomligt egalt.

Mor säger att det sista far behöver nu är våra sura miner. Att vi får "glömma England en stund och har vi det ändå inte väldigt bra här!" Har vi? Jo vars. Kanske det. Trycket i luften är konstant förstås, ska det aldrig lätta, men jag var nere på biblioteket i förrgår och Mrs Winther hade äntligen kommit tillbaka från sin resa. Hon nickade mot högarna med böcker och papper på skrivbordet och sa att hon hade mycket arbete att ta igen, men att hon snart skulle ha tid att berätta för mig om alla sina intryck från resan. Jag glädjer mig stort. Berättelser från England, från världen, från att vara på resande fot. Åh, jag glädjer mig åt att få höra. Det gör jag verkligen. Hon har också varit i Stockholm och under några dagar deltagit i en internationell conferance om upp- och utbyggnad av post- och bibliotekväsendet. Hon säger med lysande ögon, att detta, unga fröken, är Samsonzoras verkliga hopp om en framtid. Ja, inte bara Samonzora förresten, säger hon och blinkar konspiratoriskt mot mig. Och trots att jag än så länge knappt vet vad hon talar om kan jag inte förneka att en sådan entusiasm smittar av sig, till och med på mig som vandrar fram och tillbaka här på stränderna dagarna i ända, egentligen allt mer modlös för var dag. Men Mrs Winther är alltså äntligen tillbaka. Jag vet att ju mer man hoppas desto smärtsammare blir fallet. Men. Det är klart att hennes uppriktiga förtröstan inger mig ett visst hopp. Och om Mrs Winther, som har sett så mycket mer än jag, som vet så mycket mer än vad jag gör, tror så kollosalt på något avgörande, något som just nu ligger utanför mitt synfält, så kan jag inte annat än känna en lätt ilning spira till i mig.

Och mera: Jag hade efter det korta besöket på biblioteket just bestämt mig för att lämna henne ifred med sina högar av arbete, att ge mig till tåls och vara så tappert väntsam som krävs av den som vill förändra något, men inte vet precis vad eller alls hur, när hon hindrade mig på väg ut genom dörren.

”Just det, May. Som du bad mig hämtade jag det där brevet från Marie Lundström åt dig när jag var i Stockholm. Det ligger där.”

Hon lyfte blicken över sina glasögon och nickade mot det lilla bordet invid ytterdörren. Mitt hjärta bultade till. På kuvertet stod: ”Hej M! Artikeln publicerad i BT. Varmt. Marie Lundström.”

Tala om varmt. Jag tog kuvertet, tackade Mrs Winter så mycket och klev ut på gatan. Hela vägen hem höll jag hårt kuvertet i handen. Jag gick hastigt, men i händelse någon skulle se mig visade jag andra sidan av kuvertet utåt. Den sida där det stod: ”May Woodhouse, Poste Restante, 111 52, Stockholm” och: ”ANKOM 2010-07-28” samt högst upp över frimärket: ”STOCKHOLM 2010-07-27”

Skulle någon se detta skulle de förmodligen bara tro att det hela var en slags lek jag och Mrs Winther fördrev våra dagar med.

Samonzora 30 April 1889 (eftermiddag)

När jag passerade den stora hallen däruppe tog jag två av de stoppade runda dynorna från sina stolar och en större prydnadskudde från den lilla vinröda tvåsittssoffan med mig. Jag undvek att möta blicken från min farfars porträtt, men jag kände hur han stirrbligade på mig från sin platta plats ovanför eldstaden.

Mot en av de venecianska målningarna lyfte jag däremot överläppen en smula och utstötte ett dovt litet morrande.

Jag tror att jag försökte skoja. Att jag försökte skölja av mig situationen på verandan nyss med ett litet skoj, men det förslog inte. Jag fortsatte längs den korta korridoren. Kände ena dynan glida och pressade överarmen hårdare mot kroppen. Jag tog några steg till, det krampade i axeln, men så föll den ändå till golvet. Jag bar kassen med böcker i den ena handen, och soffkudden i den andra, så jag lät den ligga. När jag nådde rummet knuffade jag upp dörren med foten och släppte kuddarna direkt till höger och gick sedan fram och lade min bunt på skrivbordet.

Jag hörde mors steg i trappan. Vad hade hon för ärende hit upp? Charlotte var på bottenvåningen och förberedde kvällsmaten tillsammans med kokerskan. Vår butler hade fått ledigt ett par dagar eftersom hans far just avlidit. Och jag hade inte hört ytterdörren slå igen bakom Cathleen Whittery.

Jag skyndade mig för att hinna före, men hon kom i kapp mig när jag var på väg tillbaka med den tappade dynan i handen.

”Vad ska du med den där kudden, May” sa hon missbelåtet.

Det var ingen fråga och jag kom inte heller på något att svara. Jag såg stint på henne. Tänkte: Skit i det du kärring, så lever du längre., men sa istället, med lite för utdragen fördröjning och redan med ryggen mot henne: ”Inget särskilt.”

Det var ju ändå inget självlysande svar, så fördröjningen kanske kunde göra detsamma. Och frågan, som snarare varit en anmärkning än en fråga, var ju förstås inte heller genialisk.

Men ändå.

Och ändå, igen – som alltid: Vänd åt vilken jury eller inför vilken publik skulle jag göra piruetter? Min farfars stela nuna skulle knappast utgjort en lyhörd änglahär till publik ens medan han ännu var i livet.

Men ändå.

Och jag kunde kanske ha undvikit de kommande bestraffningar som skulle följa på detta om jag hade genmält med ett smidigare svar. Dock litade jag på att de inte skulle bli alltför allvarliga, utan proportionerliga. Jag klev in i mitt rum och längtade efter att stänga dörren bakom mig.

Samonzora 30 April 1889

-Yes, Madame?

Det var Charlotte som dök upp i dörröppningen. Hon gned sina båda handflator mot förklädet medan hon såg på mor med öppet ansikte.

-Ingenting, Charlotte. Ingenting. Unga fröken här har visst andra planer än att sällskapa en stund med sin mor och hennes väninna över en kopp te. Så ge oss bara samma två koppar som vi sa.

Hon försökte låta skämtsam. Sträckte en aning på den smäckra nacken och gnistrade till med ögonen samtidigt som hon gav ifrån sig ett litet skratt inne bland orden. Ett konststycke jag inte sett någon annan bemästra till så blänkande fulländning.

-Nå i så fall, mumlade Charlotte och försvann in mot köket.

Jag vände mig om och gick förbi min mor. I dörröppningen stannade jag till och log så gott jag kunde mot Cathy.

-Trevligt att träffas, Mrs Whittery. Hälsa Stephanie och lilla baby James så gott ifrån mig.

Äntligen. Det måste vara allt. Efter det gick jag mot trappan.

Söndagen den 30 April 1889, Samonzora

Var jag obekväm ögonblicket innan så blev jag nu också osäker. Inte på någonting särskilt. Det slag av osäkerhet som fäster mest i kroppen, tar den i besittning.

De satt lugnt, tillbakalutade i varsin vit korgstol. Själv stod jag och vajade lite och antog att mina axlar avslöjade något, att mina fötter var placerade på golvet i oriktiga positioner, något med min nacke. Jag rätade på den. Men håret var slarvigt uppsatt och inte tvättat sedan i torsdags. Mor ville att jag skulle dricka en kopp te tillsammans med dem på verandan, sippande på sina cocktails.

- Charlotte!

Mor vände ansiktet och ropade, förbi mig inåt huset, då jag sa att jag inte… att jag hade tänkt …

-Vad då, vännen. Vad hade du "tänkt"? Hon satte situationstecken runt ordet. Jag antar att det skulle låta komiskt. Sen kastade hon ett hastigt leende mot Cathy som om någonting skulle samförstås. Men Cathys blick sysselsattes av en kråka som hoppade på stenläggningen nedanför.

Förbannat också. Vad skulle jag stanna och höra på det där för? Jag harklade mig. Hade tänkt läsa. Tänkt läsa. Nåja, gå och läs du. Till Cathy sa hon med ett förbindligt tonfall: ”Hon är en sådan solitär, vår May.

Kände trots sända stålspett genom mig. Kan hända var de mina egna.

Lördagen den 30 April 1889, Samonzora

Samonzora den trettionde april, 1889.

Mor är bekymrad. Jag hörde henne säga till Cathy Wittery att han inte borde hålla alltihop inom sig sådär. Jag kom bärande på en bunt från biblioteket och stannade till utanför den halvöppna verandadörren för att höra något mer, men de båda satt tysta en lång stund innan Cathy tankfullt instämde: ”Nej, det är nog inte riktigt bra för hans hälsa.”

Jag tror att jag hörde en lätt fnysning från mor. Cathy uppfattade den inte. Åtminstone visade hon inga tecken på att ha uppfattat den. Hon satt i korgstolen närmast trappan med sin cocktail i ena handen och blickade ut över trädgården och hade låtit tankarna vandra iväg åt annat håll. Mor satt vid det lilla runda bordet med ryggen mot den halvöppna dörren där jag stannat till. Samtalsämnet tycktes avslutat och jag skulle just fortsätta mot mitt rum. Men mor hade hört mig och vände sig om.

”Nej men se May, är du redan tillbaka. Kom ut och hälsa på Cathy.”

Motvilligt klev jag ut på verandan och sträckte hövligt fram min hand mot Cathleen Wittery som tog den utan att resa sig upp medan hon log ett stelt och onödigt högt leende som försvann lika fort igen med en hastig sidoblick över trädgården.

Fredagen den 29 April 1889, Samonzora

För att slippa det genomträngande strupljudet av den dumma svarta fågelskocken utanför, stänger jag fönstret. Luften står ju lika obönhörligt stilla oavsett. Jag går tillbaka till skrivbordet och sjunker ned på den vinkelräta stolen igen.

Vore det inte för att far är upptagen i affärer, som visst har trasslat till sig, så skulle vi rest till England redan för flera veckor sen. Istället blir vi kvar, kvar, kvar.

När far har krångliga affärer blir han lynnigare än annars, men de flesta av hans sinnessvängningar kapslas in i en stoisk bortvändhet. Mor eller John kan fråga honom om någonting, vad som helst, i vardaglig ton, och bara mötas av en tystnad. Som om han inte hört. Möjligen har han faktiskt inte hört. Han har tankarna i en enda fåra. En fåra vi inte vet någonting om. Jag kan bara ana dess konturer. Ser man på hans ansikte och hans ansträngt stela kroppshållning dessa tider vill man heller inte veta så mycket om den fåran. Vi ser honom vid frukostbordet. Och när han tar sin kavaj och sin hatt i hallen och lämnar huset. Det står en lukt omkring honom då.

Torsdagen den 28 April 1889, Samonzora

Samonzora, den tjugoåttonde april, 1889.

Jag står högt upp, i min fars hus. Rummet med skrivbordet, den raka stolen, den tunga spegeln som i sin förgyllda ram står lutad mot väggen intill det låsta skåpet. Och så jag själv. Det är allt.

Det här rummet är det bara jag som vistas i, ändå vägrar far att kalla det mitt. Extrarummet, säger han.

Inga mattor. Ljusgrönt kalkade väggar. Mangoträ som infattar fönstret. Samma virke fiskarna tillverkar sina små avlånga roddbåtar av. Och så alltså jag, May, uppkallad efter en möjlighet, en possibility.

Jag har snart fyllt sjutton år, sedan sjuttio. Åren går inte alls fort när man är ung och långsamt när man är gammal, som folk säger. Inte om man lever i en tid som egentligen inte är någon tid, utan bara en väntan. Om man inte vet vad man väntar på, utan väntan är själva tillvaron, förlorar man mycket lätt känslan för vad som är upp och ner. Kanske är det bra. Kampen för kompassriktningen håller mig sysselsatt. Dessutom inger den ett visst hopp. Hoppet om att ett friskt lod ska komma till användning.

Jag dröjer vid det öppna fönstret utan att tänka. Nere vid vattenbrynet guppar tre stockar mörknad drivved. Jag kan inte känna det här uppifrån, men jag vet hur de doftar.

Från rummet intill mitt når mig ett svagt klirrande. Det måste vara vår nya hushållerska Charlotte som är i färd med att putsa matsilvret inför kvällen. Mor ska ha sina väninnor från The Club över på middag i afton. Allt ska vara i bästa ordning. Det är hon som har sagt att namnet på den nya hushållerskan är Charlotte. Men jag har hört henne prata med sin lille son på cantauon. Ett luddigt och gungande språk. Jag har mycket svårt att tro att det inhyser ett så kantigt och taktfast ord som Charlotte. Mor ville kanske inte krångla till det.

Att recitera dikt helt offentligt, Maj 2010

Framträdde för att recitera dikt i fredags. kanske var du där då det skedde. Det var fredagen den tjugoåttonde maj, 2010. Jag hade förberett mig under flera dagar innan. Ja, kanske under merparten av mitt liv egentligen. Det är svårt att helt avgöra när sådan förberedelse startar. Successivt bygger man ju upp en relation till olika ord. Man kan säga att det är oundvikligt.

Förberedelserna för just detta specifika framträdande började emellertid med att jag tog mig till biblioteket och steg in i diktrummet. Ett fönster stod öppet och det var ett stort drag, särskilt av alla lösryckta dikter som gjorde min andning mer och mer ytlig fastän jag ville att den skulle vara djup. Och jag svettades lätt eftersom det var en särskild fredag jag skulle genomföra uppläsningen. Eftersom det var bestämt så och inte gick att skjuta upp. Jag tänkte lite på nackspärr på grund av draget från fönstret och på att jag kanske fästat väl hög tilltro vid att rätt dikter att läsa som genom magi skulle ge sig till känna. Jag såg på klockan. Det var när jag varit i det långsmala diktrummet i 3 timmar och 25 minuter jag tänkte så. Jag måste vara hemma innan far skulle komma tillbaka från kontoret.

Men jag såg att hyllorna hade blivit lite stökiga, jag hade trots allt börjat tillverka ojämna staplar av diktböcker byggda av mer eller mindre dunkla trådar den senaste timmen. Jag började röra mig baklänges genom travarna och jovisst hade det funnits anledning till förtröstan. Detta skulle nog ändå kunna genomföras. Jag var på väg därifrån med en bunt när jag på måfå drog ut en sista bok ur hyllans sortering. Adonis! Naturligtvis! Jag slog upp och hittade precis rätt, tack vare en vindpust från fönstret. Bar hem den och de andra böcker som redan var buntade i min famn.

Först läste jag tyst. Sen läste jag högt, och insåg direkt att det var något helt annat. Att avståndet mellan att läsa tyst och att läsa högt var förvånansvärt stort. Ett obegripligt avstånd. Högt lät det mycket illa och jag tänkte att dikt inte bör läsas högt. Alls. Eller om det var jag som inte kunde läsa högt. Jag ville ombestämma mig, bestämma mig för att INTE läsa dikt högt offentligt. Det kom för mig att detta skulle kunna vara ett fall av oskälig skändning av dikt. Men. Sen tänkte jag att skulle uppläsningen, Gud förbjude, urarta så illa att den blev till skändning av dikt, så var det ändå inte oskäligt. Jag fann starka skäl till att försöka läsa dessa dikter högt så att någon annan än jag kunde höra dem. Jag tänkte såhär: Utan försök, ingen uppläst dikt. Världen behöver höra dikt. Dessa dikter behöver den höra. Det duger inte att som skäl för uppsägning ange att jag förmodligen inte är den som läser dessa dikter allra bäst. Men jag kunde inte låta bli att tänkta på att det finns skådespelerskor och önska att jag varit en sådan.

Efter ytterligare två dagar hade jag ett ungefärligt urval, och många instuckna markeringar mellan sidor för att lättare hitta tillbaka i hur jag hade tänkt, medan jag fortfarande läste, tyst i mitt rum. Markeringarna var inkilade mellan sidor med dikter som jag tyckte mig förstå ordentligt med själva kroppen, sådana som jag trodde att jag skulle förstå även under lite större och annorlunda press än min egen ensamhet.

Stig Larssons Likar trodde jag att jag mest hade med mig som stöd och eventuellt utifall att man aldrig kan veta. Jag trodde att jag huvudsakligen skulle läsa Adonis dikter. Och kanske några av Emily Dickinsons brev till världen.

Den största förvåningen sedan jag intagit estraden gällde min kropp. Jag som är född för över ett sekel sedan, hade inte väntat mig att min kropp skulle kännas så påtaglig och klumpig. Vanligtvis är jag ju gravt eterisk. Jo, visst är jag också kropp, men en kropp utan ögon på sig, och den belägenheten erbjuder möjligheten att förglömma flera aspekter av själva kroppsligheten. Jag svettades på ett helt annat sätt än jag gjort i diktrummet i Mrs Wintehers bibliotek. Jag skulle upp genom en lucka i taket för att sen ta mig vidare uppför en stege till det moln varifrån det var tänkt att jag skulle läsa. Redan på väg upp ur den första luckan från underjorden erfor jag klumpigheten. Till att börja med stötte min håruppsättning emot luckans kant, den som vätte mot publikum. Jag hade ingen spegel och kunde inte se om håruppsättningen fortfarande höll en representabel höjd. Mina ben trasslade in sig i den blå klänning när jag påbörjade klättringen uppför den lilla trästegen, och för att frigöra en hand som kunde trassla mina ben fria från tyget, var jag tvungen att pressa de böcker jag bar på in mot kroppen med hjälp av överarmen. Böckerna skavde mot revbenen, men jag lyckades trassla benen någorlunda fria från tyget utan att tappa balansen och greppet om stegen och kunde fortsätta klättra uppför. När merparten av kroppen var uppe, skulle jag häva mig upp över kanten till scengolvet, men hittade ingenstans att placera händerna för att ta spjärn. Fumlade ett tag med detta. Tyckte mig höra att någon i publiken skrattade till. På den lilla fria ytan invid luckan hade jag lagt ifrån mig böckerna. Sådär löjligt höll det på.

Men jag nådde tillslut molnet och började läsa. Upptäckte direkt hur fullkomligt annorlunda det var att läsa när personer satt och lyssnade. Jag bluffade för att jag inte hade något annat val. Jag läste orden efter varandra bara. Läste dem ett efter ett i den ordning de stod. Jag tänkte inte på annat. Jag var inte tankspridd, inte heller direkt nervös. Men jag hade inte någon kontakt alls med innebörden av vad jag läste. Det pågick så en tid. Mikrofonens stativ var lite för högt i förhållande till min mun. Jag kom mig inte för att försöka sänka den förrän efter ungefär tjugo minuter, och då gick det ändå inte. Den var i bottenläget redan.

Folk kom och gick. Ibland tittade jag ner. Såg en gång att jag var ensam i rummet. Såg en möjlighet att ta mig innanför texten. Då och då lyckades det. I längre och längre stycken faktiskt. Men så förlorade jag kontakten igen. Hittade den igen. Och tappade den.

Blickade ut. Såg att rummet var fullt av folk igen. Prövade en annan dikt. Och en annan. Tänkte: Detta är kropp. Jag låter ljud vara kropp, oavsett vad dikten handlar om, vad dess innebörd är. Härmed är den kropp, tänkte jag.

Efter två timmar var ord och kropp samma sak. Jag antar att jag var lycklig.

Efter två timmar och ungefär 20 minuter tittade jag bort från trycksvärtan och ner över det som inte var scen, utan folk. Slog helt oväntat rakt in i ett ögonpar, och inte förrän då, när jag genom den klockraka laserlinjen förlorade kontakt med texten igen, insåg jag att jag just nyss varit alldeles inuti i den. Öppnade en ny bok, nya försök.

Sedan var det över. Jag klättrade ner och åt choklad och drack vatten.

Näst efter förvåningen av att vara så påtagligt och oundvikligt kropp, kom förvåningen att Stig Larssons dikter avgjort lämpat sig bäst för det här framträdandet.

Jag vet inte varför, men det var solklart så. Jag inbillar mig att det berodde på att dessa dikter låg närmast mitt eget temperament, så som det var beskaffat just den fredag jag framträdde. Det hade jag inte anat innan. Men raderna i diktsamlingen Likar var de som oftast försatte mig i omedelbar kontakt med orden, rytmen och själva innebörden, även under denna mycket ovanliga form av press inuti det där molnet. Det var raderna i den boken som jag tror att jag bäst lyckades göra någorlunda rättvisa, trots bristande teknik. Kanske på grund av bristande teknik. Det kanske är för att Stig Larsson är ett geni, men det finns det ju fler som är.

Samonzora, April 1889

Samonzora, den tjugoförsta april, 1889

Rummet är outsägligt kvavt. Det är sent i april. Vi har haft ett par åskväder som dundrat och sprängt sig själva i inga bitar och till ingen nytta över havet den senaste veckan. Luften står lika oföränderligt stilla därute, liksom här inne i gränderna bakom huset. Kanske blir det annorlunda nästa månad, månaden jag är uppkallad efter. En tid för jorden att torka upp, visa sig utan slöja ett ögonblick igen innan det rika regnet kommer, det som tvingar, men på ett annat sätt. Som skiljer på vatten och luft med en så självklar auktoritet att den är välkommen. Mjuka ljumna rännilar som kommer från en plats högt över våra förstånd och väcker… ja, det mesta.

Förresten är det nog inte auktoriteten med vilken monsunen anländer som gör att vi stiger åt sidan för dess kraft och säger välkommen. Det är just den där precisionen. Det tydliga avskiljandet mellan luft och vatten. Regnet kan inte benämna sig själv. Lika litet som luften kan det. Men i juni, ja kanske redan i juni får vi hjälp av själva klarheten. Då säger vi att det ena är detta och inte det där, och vi pekar och säger att den där därborta skiljer sig från denna här. Vi tror att vi skapar klarhet med det där pekandet och med de där orden. Men jag är inte så säker. Kanske kommer klarheten innan, och sedan, med hjälp av den, orden. När vi börjar så får vi i alla fall lättare att andas. Det är det enda vi bryr oss om.

Men nu är det alltså så kvavt att jag vare sig kan andas eller tänka.

Åh, det är i sanning kvavt. Jag misstänker att det är ett uthållighetstest, att jag ska visa mitt tålamod. Men den tunga luften som har mig i sitt grepp har alldeles fått mig att glömma vad tålamodet i så fall skulle gälla.

Ja, det är verkligen olidligt.

Min vita klänning klibbar mot lår och rygg när jag reser mig för att gå fram för att slå upp fönsterluckorna. Ett blekgrått dis över det stilla vattnet. Men det ser snällt ut. Bara små mjuka rullor som klappar strandlinjen, nästan blygt.