Samonzora, 3 juni 1889

Vi fick tillbaka skrivningarna i geografi denna morgon. Alla rätt. Ändå har jag känslan av att ha fuskat mig till poängen. Jag menar inte stenarna jag olovandes lät slinka ner i väskan för att få bättre tid att pränta in deras namn innanför min panna. Nej, jag menar bara att geografi ju rimligtvis bör handla om världen, och vad vet jag egentligen om världen? Ingenting! Det händer att de ord som används om den ploppar upp i mitt arma huvud i rättan tid och på rättan plats, men vad är det mer än ord? Ord jag till största del snappat upp ur berättelser någon suttit någonstans och fantiserat ihop.

Charlotte har tre dagars ledighet för att ta hand om sin lille son som visst är mycket allvarligt sjuk. Jag irriterar mig i hemlighet på hur stolt mor är över att låta henne få ledigt. Ibland misstänker jag henne till och med för att tillåta Charlotte’s ledighet enkom för att få möjlighet att ondgöra sig över hur illa vår scullery maid Elbeb sköter om hushållet nästan helt på egen hand när Charlotte inte är här. Jag hör gång på gång mor säga till alla som vill höra på att det är en väldig tur för Elbeb att detta hushåll inte bedrivs i England för där råder minsann betydligt högre krav, krav som skulle få vilken lat tjänare häromkring som helst att blekna till albinos med utstående öron. Hon säger faktiskt så. Jag antar att hon försöker få det hela att låta oskyldigare genom att lägga in vad hon menar vara ett hjärtligt skämt i språket. Hon låtsas inte förstå att effekten snarare blir den motsatta. Skulle detta vara England och skulle hon inte vara en så frisinnad husfru, fortsätter mor, varv på varv, så skulle både Elbeb och för så vitt förmodligen även Charlotte ryka med förklädet före. Och så ska de vara glada att mor själv vet vad det vill säga att vara ung och fattig och eländig ty innan hon gifte sig med far var ju även hon en enkel jänta från bondlandet, och om de bara visste sen vad de hårda vintrarna i Skandinavien ville säga.

Efter kvällsmaten gick jag ut i köket där Elbeb var i färd med att skopa upp heta stenar ur spisen. Invid henne stod en rullvagn jag inte kan minnas att jag sett förut. Ovanpå den en illa ihopsvetsad låda där hon sänkte ner stenarna och drog iväg med dem för att stryka bordslinnet i det lilla utrymmet innanför köket. En kort nick mot mig. En kort och förvirrad sekund, som om hon tvekade över om det var det rätta att göra så, innan hon återigen fäste sin försagda blick på arbetet.

Jag tror att stenarna som hettas upp och läggs i strykjärnet kallas kol, men jag är inte säker. Jag tror att de skeppas hit i botten av väldiga fartyg som kommer hit några gånger per år och lägger till nere vid hamnen. Dessa stenar är lika svarta som dem och dammar gott och väl tillräckligt för att kunna vara orsak till att nästan bara ögonens vitor syns i ansiktena på de män med krumma ben som kommer stretande uppför backen från hamnen mot kvällningen dessa dagar då skeppen lägger till vid de stora gjutna kajkanterna och töms på sin last och dagen därpå åter igen försvunnit till havs.

Jag kan inte fråga Elbeb om namnet på stenarna, för har hon ett namn på dem så är det ett lokalt namn jag inte har någon nytta av. Jag ska ju inte bli här så vidare värst länge. Och böcker på detta språk finns säkert inte ens. Jag skulle kunna fråga mor om vad stenarna kallas, på engelska eller på svenska, men det vill jag inte göra. Antingen skulle hon indirekt förmana mig genom att mena att det är knappast är något hennes dotter behöver uppta tankeutrymme med, eller så skulle hon som vanligt beskylla mig för att leva i en värld som tillhör romaner och folianter och i vilken middagskonversationen menar jag att jag kulle vara behjälpt av att veta vad husorna har i sina strykjärn! Hon kan inte för sitt liv begripa att vad jag lär mig rabbla utantill i skolan för det mesta är så långt mycket mera världsfrånvänt och bortanför än romanerna jag läser och redskapen vi har i vårt eget kök. Eller är det just det hon så väl förstår, och är beredd att offra snart sagt vad som helst för att hålla denna vetskap på avstånd?

Samonzora, 23 maj 1889

Jag har stulit idag. Nej, det har jag inte. Jag har lånat. Jag har missbrukat ett förtroende. Nej förresten, jag har gjort mesta möjliga av förtroendet som visats mig.

Såhär var det: Eftersom jag och Jane uppfattas som allmänt skötsamma och pålitliga, erbjöd Mr Mitchton oss att efter lunchrasten få sitta i kartrummet och studera inför skrivningen i geografi vi ska ha om två veckor, medan han gick igenom sjöfåglarnas parningsritualer och avkommans överlevnadsmöjligheter med en grupp elever från de lägre årskurserna.

Jag och Jane satt bredvid varandra med uppslagna böcker på det långsmala bordet framför oss, omgivna av kartor som doftade Världsbeskrivning, ödlefoster och ett fiskhjärta i formalin och massvis av insekter på nålar i skåpen och på hyllorna längs väggarna omkring oss i det dammiga rummet. Solen som sken in genom den höga, smala fönsterskåran med sitt galler som börjat rosta en aning, blev varmare och gulare i takt med att vi blev sömnigare. Mr Michtons röst från det angränsade rummet hade för länge sedan tystnat, och mer än en timme hade passerat sedan bullret och hasandet av en skolklass yngre elever som utrymmer en skolsal hade tynat bort. Vi hade varit flitiga. Skrivit av fakta om jordskorpans krackelering och landmassors förflyttningar och växelvis förhört varandra på uppkomst och orsak till öknars utbredning, om tillväxttid och livsbana för en medelstor ek i utkanten av London samt den ytspänning och vind som gjorde Christopher Columbus långa seglats möjlig. Med mera.

Men nu tog Jane upp något ur sin väska för att visa mig. Hon föste med armen undan skolböcker och anteckningsblock en smula för att lägga upp papperspaketet på bordet, knöt upp snörena och vecklade andäktigt upp det. I paketet låg en vacker blus i matt gräddvit siden med tätt placerade guldinfattade pärlemostenar till knappar. Jag förstår inte att hon fått lov att bära den med sig i väskan. Kanske hade hon inte fått lov till det, men gjorde det ändå. Medan hon försvann i drömskt suckande med ögonen helt fästade på blusen, eller innanför den, och frågade mig om jag tyckte att det var lämpligt att hon bar den vid nästa tillfälle som hon skulle inviteras till Johns familj, eller inte, tog jag raskt och obemärkt en av de trälådorna med 24 sorters olika stenarter som stod travade på bordskanten och föste ner den i min egen väska. Nu skulle jag i lugn och ro hemma i mitt rum kunna studera dessa stenar och det borde inte bli några problem för mig att svara alla rätt på skrivningen sedan, åtminstone inte vad dessa stenarter anbelangade. Lika bra att inte säga något till någon om det, inte ens till Jane. Bara se till att efter skrivningen hitta ett sätt att diskret placera tillbaka skrinet på sin plats utan att någon upptäckt att den varit borta. Det fanns ju trots allt minst 20 stycken lådor till med samma sorters stenar i, så vem skulle upptäcka detta bagatellartade lån.

Vi skiljdes redan utanför skolbyggnaden. Jane hade lovat sin hushållerska att gå via byn på hemväg och köpa ingefära och citroner. Själv såg jag fram emot att ensamt strosa hemåt längs vattnet för att låta tankarna vandra som de vill ett slag, så som jag fått för vana att göra om eftermiddagarna. Stenarna i min väska bullrade lite i sina fack och jag försökte gå mjukt för att de skulle hålla sig mera stilla därinne.

Vattnet är oerhört högt nu, men när tidvattnet dragit sig tillbaka kan man fortfarande gå i den täta, tunga sanden.

På långt håll såg jag en mörk gestalt, som jag först tog för en trästock, ligga utsträckt. När jag kom närmare såg jag att det var en man, en inföding alldeles ensam och utsträckt på rygg med sina slutna ögon mot solen, armhålorna blottade och bakhuvudet vilande i sina korsade händer bakom nacken. Han hade ingenting annat än ett litet höftskynke på sig. Då såg jag plötsligt hur hans pick under tyget stod rätt upp mot himlen. Först blev jag givetvis bestört och chockerad. Jag gick tyst förbi så att han inte skulle vakna till och höra mig, se mig, tilltala mig, kanske resa sig och komma efter mig. Men det gjorde han nu inte. Han bara låg där och vilade vid havet med sin pick stående helt upp mot himmelen.

När jag nu ikväll sitter häruppe och lägger stenarna i olika ordningar för att rabbla deras namn, kommer jag hela tiden av mig och synen av mannen på stranden kommer inför mig igen och igen. Jag får inte bilden att stämma ihop med min upplevelse av den. Naturligtvis är det jag beskådade både anskrämligt och skamligt ju, ja rent av avskyvärt. Men ändå. Det var något så alltigenom självklart och enkelt i denna pick som helt opersonligt var uppställd mot världarna och himlarna, utan att egentligen vilja något, hota något, tvinga ner något på knä. Jag får den inte ur skallen. Och uppriktigt sagt vill jag inte heller helt och hållet ha den ut ur skallen.