Samonzora 7 september 1889

Söndag. Var med mor i kyrkan på förmiddagen. Efteråt följde hon med Mrs Whitthery till Northville för middag. Jag gick ensam hem längs vattnet. Bygget står fortsatt stilla. Tidvattnet var lågt. Några ungdomar, pojkar jag inte känner, satt och spelade brädspel på den del av plattformen som ligger invid de snedväxande palmerna. Den del av strandpromenaden där plattform ändå hunnit gjutas över underredet. Ingen av de fyra tittade upp när jag gick förbi. Vi nickade inte åt varandra. De var uppslukade av sitt spel, hängde med ansiktena över brädet. Jag försökte kasta en blick mellan deras huvuden, för att försöka gissa vilket spel de spelade, men kände inte igen det. Åtminstone inte av den lilla glimt jag fick. Uppställningen av pjäser, små- och mellanstora stenar i formationer bara. Formationer som inte sade mig något, formationer jag inte kände till reglerna för.

Hemma bad jag Charlotte komma upp med te och ett par smörgåsar innan jag gick upp till mitt rum. Fastän det var söndag slog jag upp historieboken. Spanska inbördeskriget 1936-1939. (Det har ännu inte inträffat). Längs en mur ställde nationalisterna upp sina krigsfångar för att avrätta dem. Så kunde historien förstås. Avrättade krigsfångar, och kriget går vidare, med ett ännu litet större numerärt övertag för de nationalistiska styrkorna. Ett övertag som läggs in i historien om konsekvenser, krigets så kallade utgång och sådant. Bilden invid texten föreställer de kulhål, som efter att de genomborrat de tillfångatagnas kroppar, fortsatt in i muren och bildat helt små kratrar. Man kan se blodstänk också. De avrättades på bara ett par meters håll. Fastbundna och framifrån. Men texten nämner också, i ett kursivt stycke i marginalen, att några kulhål återfunnits drygt två meter upp på muren, några ett par meter, flera ännu högre upp, ovanför den - som jag föreställer mig -  torra, ljusa, sandiga jorden. Men ännu har inga kulhål alls uppstått. Inte de i ögonhöjd och inte heller de ett stycke ovanför.  Men. De hålen högre upp kan inte föreställa annat än spåren av någon eller några exikutörers vägran, eller oförmåga, att skjuta skallen av en annan människa. Outförda avrättningar. Spår av någon eller några som inte gjort sitt jobb, inte följt order. Lämnat outfört.

På nästa sida fortsätter beskrivningarna av krigets truppförflyttningar och taktiska logiker. Jag har mitt anteckningsblock uppslaget bredvid boken. Jag antecknar nyckelord och kronologier. Men jag har svårt att koncentrera mig. Jag tänker igen och igen på dessa outförda avrättningar och förlorar mig i det som inte, istället för att koncentrera mig på det som.

Gång på gång glider min blick upp på planschen jag har uppsatt över skrivbordet. Den lilla gestalten i den lilla roddbåten, mitt på den blanka tjärnen i ett gåtfullt landskap med höga träd men utan tid. Jag tänker på de torra hålen högt upp på muren på borggården där i Spanien. Hålen som, både redan och ännu inte, inpräglats. Jag undrar om de inte fick en uppläxning, de där soldaterna som sköt ovanför, tvingades gå tillbaka, gå tillbaka för att denna gång träffa. Jag undrar om de inte till slut lydde. Eller om andra, mera lydiga soldater, klev fram och utförde avrättningarna istället. Men mesta av allt tänker jag på blicken som utbyts mellan den tillfångatagna och fastbundna och den som ska utföra avrättningen, han med geväret. Blicken som utbyts just när gevärspipan viker av från den fastbundnes ansikte. Skiftningen i den blick som utbyts när det smäller till och murbruk ovanför de bägges huvud, men närmare fångens, torr och utan blod faller mot marken. Och jag tänker på stunden just efter. När dessa båda ansikten igen, eller kanske utan avbrott, möter varandras blick. Jag försöker forma min föreställning kring vad den är värd, vad den betyder. Men blicken har ännu inte ens utväxlats, kriget ännu inte utspelat sig. Det är fortfarande tidig höst 1889.  Mina tankar cirklar över tidsrymder.

Men jag har inte tid med det. Om tio dagar har vi skrivning i historia. Och det är inte bara spanska inbördeskriget som ska hinna instuderas. Charlotte kommer in med brickan och ställer den på det lilla utdragsbordet vid fönstret. Medan jag äter de två smörgåsarna med ägg, tomat och salladsblad och dricker det ljumma teet med citron till, antecknar jag en tidsplan över instuderandet fram till skrivningen. Tretton sidor varannan dag, och en dags repetitionstid av det jag läst innan det föregående avsnittet däremellan. Då klarar jag det.

Samonzora den 6 september 1889

Innan jag hunnit göra morgontoalett kommer mor in i mitt sovrum med Johns´ bomullsskjorta i handen. Det var ju märkvärdigt att Johns’ skjortor slits och smutsas ner till och med när han inte är här och de ligger oanvända i hans rum. Tycker du inte, May? Jag ser på tygbyltet hon håller i handen och drar andan åt mig. Den hade jag helt glömt bort!, sen skolan börjat igen. Det var den jag bar alla de där dagarna jag gick bort till strandgömman. Jag hade tänkt tvätta och stryka och vika den själv, men inte kommit åt att göra det osedd. Och sen hade den blivit liggande, bortglömd. Jo… Jag stirrar ner i bordskivan framför mig. Jo… Vad ska jag svara? Hon vet inte att försyndelsen förmodligen är långt mer allvarlig än vad hon antar, antagandet att jag varit bland hans saker, burit den. Och försyndelse… Varför ska det alls vara en försyndelse?  Blodet drar ihop sig i armhålorna och svider till i sidorna. Jag vågar inte titta upp och möta hennes blick. Tänk om det däri går att utläsa att synden är än större än vad hon förmodligen tror? Och ännu värre. Tänk om det skulle avslöja att inom mig har något i hemlighet börjat resa sig. Ett slags trots mot att ens kalla det synd. En konkurrens, en hotande begränsning av hennes allt förklarande världsbild. En utmaning jag aldrig skulle kunna framhålla någon täckning för egentligen, bara känner som okända småstenar som börjat trava upp sig i mig, börjat staplas ovanpå varandra. Trots. Ett nytt slags trots. Som inte bara har en utsida. Som gäller en skyddande insida. Skyddande av vad?

Har du använt den här May? Det är det ingen idé att förneka. Men vad har du gjort med den!? Lögnen kommer oväntat snabbt och skulle bara kunna ha varit en hastig förväxling i minnet. Jag hade den när jag hjälpte Charlotte att plantera solrosorna på östsidan, säger jag och tittar upp, rakt in i hennes blick. Och håller den kvar. Men varför i hela fridens namn lät du inte tvätta den efteråt? Om att hålla kvar hans doft… Om att jag inte tyckte att Elebe skulle… Att den inte skulle blandas med annat, i en tvättspann med övrigt… Att det finns olika sorters glömska... Nej, något sådant kunde jag ju inte säga. Jag…  jag glömde bort den. Förlåt. Mor skakar indignerat på huvudet och vänder sig snabbt om och jag hör henne gå ner för trappan till frukosten där far sitter och läser tidningen. När jag kommer ner om en liten stund ska han titta upp och säga god morgon. Förstrött, liksom i en annan dag eller timma. Mors kroppsrörelser kommer att vara snabba och kantiga, hennes mun åtsnörpt. Hon kommer inte att säga mer än några enstaka fraser. Nödvändiga kungörelser om den kommande dagens planer. Om att smöret är för kornigt kanske. Inget annat. Jag kommer att ta min väska, kyssa först far och sedan henne hastigt på kinden, och bege mig iväg till skolan. Kanske kommer det tunna nya skiktet, de små staplade stenarna av påbörjad trots inte kännas längre. Men jag betvivlar att de helt rasat samman. Jag känner mig rädd. Och det gör mig upprymd.

Samonzora den 4 september 1889

Så mycket har jag förstått av konflikten mellan far och Mr Swinston att den i huvudsak gäller hur de ska förhålla sig till infödingarnas krav på inflytande över bygget. Medlen är ju våra. Men ytterligare fördröjningar och avstannade byggen och utdikningar tjänar ingen på. Där tycks de vara överens. När jag frågat har far undvikande och överslätande uttryckt det som att de på det stora hela är överens i sak, men inte i form. Men det är inte utan att jag börjat tvivla. De allt mera sammanbitna diskussionerna inifrån arbetsrummet får mig att undra om de inte även är oense beträffande sak. Korta brottstycken jag snappat upp, dels hemma hos Janet, dels i passagen utanför fars arbetsrum här hemma, har fått mig att förstå att meningsskiljaktighet inte bara tycks gälla huruvida de ska köpslå och förhandla med infödingarnas företrädare eller inte, utan också om målet är att dominera ön eller att kontrollera den. Jag önskar att jag kunde fråga ut far närmare om detta. Men dels är han alltför upptagen för att ha tid med mig och mina frågor, dels skulle han kunna få för sig att jag trots allt håller på att göra mig redo för att en dag ta över hans affärer, i den händelse John inte kommer att komma tillbaka. Men kanske vore det lika bra att trygga far i den förvissningen. Inte av gemen svekfullhet, men av det enkla skäl att upprorets eller ens uppbrottets tid är så långt bort att jag ännu knappt anar konturerna av det. Kommer jag någonsin?

Sedan skolterminen börjat och Mrs Winther är tillbaka i posthuset har mina utflykter till den lilla viken upphört. Det finns inte längre någon tid för den typen av ordlösa drömmar. Jag studerar flitigare än någonsin. Ett A i historia skulle innebära att jag kan flyttas upp till Mr Doughts klass redan efter jul. Men på eftermiddagarna går jag till posthuset. Mrs Winther har fler böcker i sina hyllor än någonsin. Sorterade, inte efter ämne eftersom ämnena i de flesta av de nytillkomna böckerna ofta är så komplexa att de inte låter sig sorteras i bokstavsordning, utan efter författarens familjenamn. Familjenamnet först, och bara i andra hand, på en mer närsynt nivå, förnamnet.

Det finns också kvinnliga författare till flera av dessa böcker. Igår gav hon mig ett exemplar betitlat ”Astarte” och med författarinnans namn K. Boye inpräglat i mörkblått längs bokryggen. Hon tog den ur hyllan bakom sig, just när jag samlat ihop mina saker och skulle gå hem till kvällsmaten.  Den här tror jag du skall uppskatta May, sa hon, och drog den ur hyllan som vore den ett dyrt och ömtåligt smycke eller klädesplagg.

Högtidligt sade hon att exemplaret ännu var osprättat. Jag tackade och lade ned den i axelremsväskan.

Efter kvällsmaten satte jag mig på sängen och drog fram den ur väskan för att läsa dess baksidestext. Jag beundrade den utsökta utgåvan och kände av Mrs Winthers högtidlighet hon verkade lägga i detta att den var osprättad. Men sedan jag rest mig för att hämta brevkniven från skrivbordet och separerat de första sidorna från varandra,  tyckte jag nog ändå att det mer än högtidligt kändes lite ensligt att inga andra ögon, än  innan mina skulle, hade rört vid dessa ord av författarinnan K. Boye.