Samonzora 25 oktober 1889

Det är lördag kväll nu. Mor är ute i trädgården, far på sitt arbetsrum och Charlotte diskar efter kvällsmaten. Jag sitter här uppe på mitt rum och skriver i dagboken. Men det tar emot. Känns liksom genant. Jag kan ju försöka i alla fall. Börja.

Vi slutade skoldagen redan vid middagstid eftersom det var lördag. Jag och Janet följdes åt över skolgårdsplanen. Vi skulle väl, som för det mesta, skiljas åt efter grinden. Hon ta av till höger för att följa den lilla vägen som slingrar sig bakom skolbyggnaden och mynnar ut i den större som leder till Northville. Jag skulle, trodde nog Janet, fortsätta rakt fram som vanligt, ner till havet för att ta till vänster och följa strandpromenaden hem. Men så blev vi stående ett slag. För jag hade andra planer. De var vaga, men sträckte sig i alla fall helt konkret till östsidan av ön. Längre hade de inte riktigt vågat. Jag visste inte ens varför jag inte kände för att säga något om dem till Janet.  Men jag ville inte heller gå rakt fram och låta henne tro att jag skulle gå hem, för att sedan vika av när hon kommit utom synhåll, eller ta en väldig omväg, längs hela strandsidan, till östra stranden. Nej, bägge dessa alternativ hade känts alltför drastiska, som om jag hade något specifikt att dölja. Det hade jag inte. Ändå. Så vi blev stående. Pratade om vilka som skulle bli uppflyttade efter jul. Vi trevade en aning. Min blick flackade lite. Janet skulle inte bli uppflyttad. Hon hade behövt ett A i engelska, men skrivit a. Det räckte inte, när man räknade samman. Jag tröstade henne med att hon ju ändå är ett år yngre. Jo, men jag har ju läst ett år mer, sa hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på detta. Betraktade flaggstången. Följde den med blicken mot himlen. Ännu ingen flagga. Det var molnigt, behaglig luft.

Jag ska väl gå hem nu, sa Janet till slut. Vi får främmande ikväll. Mor har bett mig hjälpa till med dukningen. Och se till att matsilvret blir putsat. Jag kunde ha frågat henne om jag fick följa med henne en bit på vägen, ha det svala vädret som förevändning. Och att det var tidigt på dagen. Men det gjorde jag inte. Vi tog farväl och jag gick ner mot strandpromenaden. När jag nådde vägen som ledde in mot gränderna och vårt hus gick jag förbi. Fortsatte längs vattnet. Fortsatte hela vägen längs udden, bukten och bort mot den östra stranden. Vattnet stod högt, men det gick bra, även om stigen på vissa ställen förstås var besvärlig, knappt ens en stig. Strax innan strandremsan på östsidan är man tvungen att vika av från vattnet lite. Annars kommer man helt ut på stranden, och efter den är det besvärligt att ta sig upp på vägen igen, utan att gå tillbaka och via stigen. Så jag höll lite till vänster där marken blir fastare och fastare ända tills vägen liksom ansluter från höger och gör stigen till sig, till väg.

Jag blickade ner över stranden som låg i ett lätt dis. Ungefär mitt på låg något mörkt. Jag kisade och försökte se vad det var. Drivved kanske. Ett par rejäla stockar som flutit iland? Men så högt upp? Fastän det är flod och knappast stiger högre. Måste varit väldiga vågor här vid den senaste stormen.

Jag fortsatte gå. Blev kissnödig och gick in i buskaget. Onödigt kanske. Här är så gott som folktomt, men man vet ju aldrig. När jag satt på huk ibland grenarna och försökte vrida mig så att kissets rännilar inte skulle nå mina skor hörde jag också en bil närma sig. Jag satt kvar på huk med kjolarna uppdragna tills den kört förbi ute på vägen. Det måste varit Leidenstein. Det är inte många som har bil här på Samonzora, men de har en och bor ju bortåt det här hållet. Jag steg ut på vägen igen fortsatte att gå och kände mig nöjd med att ha förblivit osedd, tacksam åt att jag blivit kissnödig just då.

Men fasligt vad jag känner mig trött nu. Det har blivit ganska sent också. Klockan är över tio. Längre kommer jag inte ikväll. Kan kanske fortsätta i morgon. Måste sova nu.