Samonzora 9 september 1889

Jag stirrar på det tomma arket framför mig. Platsen för mina övningar. Platsen för mina ansträngningar som inte är så mycket som ens stenar i ett bygge, utan endast syftar till att rivas sönder så snart de uppfyllt sin plikt av inlärning. Varför fylla det? Jag är så förbenat trött på att fylla papper med redan tänkta tankesystem, rita kartor av redan beskrivna föremål.

Men ett stort A i historia hägrar, och med det en snabbare uppflyttning. Och om det i sin tur inte bär på löftet om, eller i alla fall chansen till, snabbare bortflyttning så var finns en sådan möjlighet? Kanske ingenstans, tänker jag och suckar. På gårdsplanen utanför ser jag hur de yngre eleverna börjat sin dagliga förflyttning. Hem igen efter skoldagens slut.  De går i små täta klungor i skolans färger. De rinner ur skolporten under den stora klockan och droppar av allteftersom med sina små trummande knästrumpor, bärande sina små skolväskor på ryggen.

Jag tittar ner i den uppslagna boken framför mig. Och åter på det tomma arket och på pennan i min hand. Sen på själva handen som håller pennan. Min hand. Den ter sig med ens som ett främmande föremål. Jag måste röra på den för att pröva om den verkligen är fästad vid mig. Försöker känna min tankes osynliga bana från order ut till rörelse. Vad är inbillning? Vad är abstraktioner, skapade i mitt arma sinne för att underlätta inlärning? Jag vet inte. Men jag vet att jag har två händer. Och jag vet att de har en längtan i sig. Vilken denna längtans form är, vore lika snart som det blevo sagt en önskan om att få den uppfylld. Och att ta sig vidare dit, till en uppfyllelse av nämnda längtan skulle väl vara historiens slut, skulle det inte?

Det är inte bra att tänka såhär. Det ligger ändå något i mors förmaningar om att tänka för mycket. Jag bara önskar att hennes förmaningar kommo ur omsorg om mig, May, och inte ur skräcken för egen del. Den som stelnat till ett bittert sammanbitet leende och ett fläckfritt hushåll där hon håller cocktailspartyn för de andra fruarna i den ändlösa konversationskonsten om ingenting.

Jag tvingar min tanke och min blick ner på sidorna 123-124. Uppslaget om handeln med arbetskraft i f.d. Europa åren 2200-2300. Lyckas till slut samla koncentrationen genom att föra min penna över arket och bli kvar där.

När jag hör kapellets klocka slå fem, samlar jag ihop mina böcker och beger mig bort till posthuset. När jag stiger in genom dörren och hör klockan pingla helt vänligt över mitt huvud möter mig genast Mrs Winther som kommer skyndande från kontoret på väg genom hallen till sorteringsrummet. Hon är mycket upptagen. Försändelser till Nya Zeeland som ska med båten redan i morgon dag. Bland annat, säger hon med ett hastigt leende som om jag vore en införstådd. Det gör mig glad. Hon bär en trave av papper och böcker, men gör en hastig gest med huvudet mot den lilla inglasade veranda som vätter mot posthusplanen. Det stå en kanna te där säger hon. Slå dig ner ett slag om du vill. Kanske hinner jag göra dig sällskap om en liten stund. Ska bara ta han om en trave brev som inkommit i förmiddags.

Jag öppnar trädörren till höger om mig och stiger ut på den lilla verandan och slår mig ner i en av korgstolarna och häller upp te åt mig i en av kopparna på brickan. När jag sitter där och tänker på fartyget som ska ta av mot Nya Zeeland följande dag kommer jag att tänka på konflikten mellan far och Mr Swinston igen. Far säger att krig och konflikter inte hör hemma på ön. Sådant kan de syssla med till havs, säger han. Och om det vill jag inget veta. Vi ska bygga, fortsätta bygga, inte träta och ha ihjäl varandra som gällde det herraväldet och inte handel och infrastruktur värdig De Nya Tiden. På den här ön är vi för få för att ha ihjäl varandra, säger han. Förhandlingar är vad som ska gälla. Det är en överordnad princip. Till och med infödingar om så är tvunget.