Samonzora, 20 maj 1889

Jag har gjort det till en vana att promenera både till och från skolan längs strandpromenaden. Under de senast tre dagarna har jag varken sett till några arbetare där nere eller några som helst förändringar. Bygget tycks ligga nere. Kanske har det något med konflikten mellan far och Mr Swinston att göra. För trots att far har sagt att ingen av dem är inblandad i just det bygget, tycks alltsammans hänga samman på ett sätt som ännu är minst sagt dunkelt för mig. Kanske är det sant att jag inte bör lägga mig i det. Att jag inte borde bry mig om det så länge jag får en fin och jämn stenläggning lagd, och den blir säkert lagd vad det lider. Nå. Mestadels promenerar jag i vattenbrynet. Igår eftermiddag tog jag av mig skorna och knölade ner strumporna i dem och bar dem i handen medan jag lät sand och vatten silas mellan mina tår där jag gick. När jag nådde bygget torkade jag hjälpligt av fötterna med min näsduk och snörde på mig skorna igen. Mor skulle bli mycket upprörd om hon såg mig. Jag småhoppade över de drygt meterlånga glappen mellan plankorna i underredet på konstruktionen, den del där plattorna ännu inte kommit på plats, och kände mig lätt i kroppen och oansvarlig som en insekt med vingar. Jag stannade upp för en stund och stod stilla stödd mot en pelare och såg ut över det lugnt glittrande havet. Medan jag stod så började plötsligt hela stommen svaja under mig och jag var så långt borta i tankar att jag blev rädd. Gunget fick mytologiska innebörder för mig, antar jag. Jag kan inte på annat sätt förklara varför jag blev så rädd , för om jag varit helt närvarande i situationen skulle jag naturligtvis, innan någon rädsla så mycket som kommit i närheten av att bita sig fast i mig, ha förstått att ett litet skutt bara, på en, en och en halv meter skulle räcka för att tryggt rädda mig ned i den varma sanden om bygget störtade samman under mig.

Nu var det emellertid bara en halvvuxen gris som kraftfullt skrubbade sin borstiga massiva kropp mot en av pelarna ett stycke bort och sedan grisen fått bukt med sin klåda, och förnöjt knotade vidare för att böka i en hög med sopor under en palm ett stycke därifrån, gick även jag vidare. När jag nästan var hemma kom tre ynglingar emot mig med uppkavlade byxben för att hålla tyget torrt trots att de gick helt nära vattnet. De tre infödingarna gick mycket snabbt och alla tre stirrade på mig med största intensivitet. När de var helt nära mig tog den mittersta av dem ett långt kliv så att han hamnade just framför de båda andra och sträckte fram sin hand mot mig. ”Hello, Madame” sa han prompt och burdust. Jag såg på hans kritvita stora jämna tänder, omgärdade av de fuktiga läpparna med sina sprickor och den mörka huden. En av de andra fnittrade till och drog samtidigt hastigt en flik av sitt linne upp mot ansiktet för att torka bort svett ur pannan. Men hela tiden stirrade alla tre oavlåtligen rakt på mig, på mitt ansikte, Gud bevars.

Då tog jag den framsträckta handen. Den var skrovlig och torr. Lika stark och fast som hans blick. Det förvånade mig. Jag måste uppriktigt säga att det förvånade mig att hans handslag kändes så och det skäms jag för. Men två av hans fingrar lade sig mot min handled och mina pulsslag, och det fick mig att rycka åt mig handen igen. Jag tyckte inte alls om det, och jag ville bort från hela situationen egentligen, men som jag lärt mig höll jag kvar min blick i hans så länge det behövdes. Då sa ha: ”Thank you, Madame” och uttalade det lika osviktligt. Som om det vore rader på ett kort hållet vykort. Jag blev förbryllad och avslutade det hela med en kort nick och gick vidare. När jag skriver att jag blev förbryllad menar jag att jag ville bli förbryllad. Kanske blev jag det som hastigast. När jag gick vidare tänkte jag att jag borde frågat: ”For what? Thank you for what?” men kanske var det bäst ändå att jag inte gjorde det. Kanske skulle inte heller hans engelska varit tillräcklig för att svara och vi skulle båda blivit mer förlägna än vad vi skulle lyckas dölja.

Samonzora, 14 maj 1889

Det är kväll nu. Jag sitter på mitt rum igen. Konflikter med Mor igen när jag kom hem från skolan. ”May, är det du”, så fort jag kommit innanför dörren. Hon kom emot mig med den tomma blicken vars botten är oändlig förbittring.

Ärende var naturligtvis inte att säga välkommen hem eller så, än mindre att fråga hur skoldagen varit. Åh, vad avundsjuk jag kan bli ibland när jag hör någon klaga över eviga omsorger eller det eviga tjatet ”Hur var det i skolan då?” Aldrig något sådant från henne. Aldrig. Om inte någon enstaka gång inför en väninna, men inte heller då som en fråga, naturligtvis, utan som en uppvisning av Det Goda Hushållet. Ja, jag blir avundsjuk. Och orolig. Kommer den känslan av avund att på sikt utvecklas så att min blick och min hållning blir som hennes, en vass anklagelse. Mot allt, skulle jag tro, men nu i första hand riktad mot mig. Ständigt angripen av ett hätskt ursinne, ett evigt vulkanutbrott av försmåddhet som jag anar är hela sakens ursprung. Bara nödtorftigt övertäckt av ett tunt simmigt och illaluktande vatten i ett tvättkärl som blivit kvarglömt stående med sina ruttnande hudavlagringar i årsringar på kanterna strax över vattenytan, och så till sist ett sidenmatt flor av martyrisk lättja. För det mesta. Men nu gällde det alltså att jag glömt att hänga in min blus i garderoben igår eftermiddag. Hade jag? Jo, det hade jag nog. Jag minns att jag efter eftermiddagsteet såg den och tänkte: Sen, får inte glömma bort det. Jag svarade henne nonchalant, det är sant. Jag mumlade ”oj då”, lite släpigt, samtidigt som jag passerade henne och demonstrativt undvek att se på henne. Och tillade sedan jag passerat henne: ”Men det är väl inte hela världen.” Då sprängde vulkanen fram, och jag fick inte stopp på den, naturligtvis inte, men jag stängde dörren. Hon slet upp den. Jag rabblade magistercederklivernederfrånsintvåvåningskatedermyckematmormargaretaböckerkanmaninteätafördeärsåvinkleräta om och om tyst för mig själv inne i huvudet, fastän jag förstås vet att det retar gallfebern på henne. Men jag svär på heder och samvete att det inte ar avsikten. Jag bara vet ingen annan råd. Till sist gav hon upp och gick ned på bottenvåningen. Vi kvällsmaten var vi tysta och stämningen var mycket förstämd. Jag åt upp kvickt, tackade för maten och gick ut i köket till Charlotte och sa att jag inte ville ha någon dessert innan jag gick upp på mitt rum igen. Läxorna är gjorda. Jag har slagit upp sidan 119 i ”Det gångna är en dröm”, men jag får läsa om raderna gång på gång, kan inte koncentrera mig. Egentligen vill jag bara gråta, gråta ut och bort alltsammans. Men jag kan inte det. Och förresten skulle Mor kunna höra mig, eller när som helst kliva in här och se mig. Hon skulle bli vansinnigt arg och jag orkar inte mer ikväll.

När jag ser på vad jag skrivit om henne här ovanför inser jag förstås att det är totalt glaserat. Jag förmår inte mer än så just nu och inte ikväll. Jag måste sova snart och måste stilla min upprördhet. Senare. Förr eller senare. Måste jag… Men hur? Varje gång jag försökt frigöra mig från detta genom att beskriva det, har jag till min fasa och vanmakt upptäckt att jag störtande i aggressivitet ofrivilligt glidit in i det psykologiserande ordalag hon och hennes väninnor använder angående mig. Jag har gjort det, ofrivilligt visserligen, men jag har gjort det till ett vapen i min ilska.

Vid sådana tillfällen övergår mitt självhat mitt förstånd. Självhatet och omöjligheten. Jag är alltså bunden till händer och fötter och tanke så länge jag inte kan hitta en väg ur denna pendlande snara. Men nu måste jag snart gå och lägga mig.

Samonzora, 13 maj 1889

Jag gick hem från skolan längs strandpromenaden idag, fastän det är en liten omväg. Jag hade inte bråttom alls och ville se på bygget av den nya promenaden.Hittills ungefär hundra meters stenlagd gång om cirka två meters bredd av en stensort man kallar Terra Nuvola. Den är mycket vacker och de ljusbeigea plattorna med sina stora tegelröda fläckar har slipats så slät att jag antar att det skulle vara skönt att promenera helt barfota på den. Det gör jag nu förstås inte. Jag undrar hur pass varm den är nu på eftermiddagen. Jag har mina bruna mockaskor med låg klack som jag fick när jag fyllde sexton och de vita bomullssockor som tillhör skoluniformen i dem. De flesta av palmerna ner not havet har kapats och forslats bort redan, bara några få har lämnats kvar för skugga där man planerar att sätta ut bänkar lagom stora för familjer att slå sig ned på om söndagarna. Det byggs också ett räcke i trä åt havet till, men det är inte mer än påbörjat än så länge. Jag räknar till åtta svarvade stavar som hunnit komma på plats och står och pekar upp mot den blå himlen. Jag tittar på fyra män i höftskynken som alla virat tygtrasor runt huvudet mot solen. De plockar med de svarvade träpinnarna som de tar ur buntar av säckväv som de har liggandes i sanden och som så småningom kommer att utgöra hela räcket.

Jag tror att det blir fint. Visst ville jag se på detta bygge och hur långt det hade fortskridit, och det är härligt med brisen och den lätta svalkan längs havet, men mest av allt hade det varit en förevändning för att få vara ensam.

Visserligen frågade heller varken Janet eller Sarah om jag ville följa med dem för att dricka the, skvallra och läsa läxor nere på Riverfords men det ville jag ändå inte och det var bra att hinna först med att kunna säga: ”Jag tror att jag går och ser hur långt de har kommit med den nya strandpromenaden” innan de båda hann ställa sig tätt ihop, börja skrapa med skorna i marken utanför skolbyggnaden, peta varandra i sidan, rätta till varandras flätor eller skolväskor, rulla med ögonen, tystna och sen halvfnittra och låta förstå att de hade hemligheter ihop som förseglade deras vänskap och slöt mig utanför. Även om de naturligtvis är väluppfostrade nog för att för att låta bli säga: ”Va! Trodde du att du skulle få följa med!” Ibland kan man verkligen inte tro att vi är sjutton år gamla och slutar skolan om mindre än ett år. Vad ska det bli av dem? Nå, vad ska det bli av mig?

Så jag gick i alla fall iväg för mig själv. Jag ville vara ensam och ändå gick jag och led över att jag var det. Men det är två helt skilda saker. Jag lider för att jag känner mig ensam, utanför och avstängd i en evig väntan på något jag inte vet vad det är. Ändå är jag på samma gång mycket lättad över att ingen går bredvid mig längs vattnet. Det är skönt att slippa konversera, det är skönt att slippa hålla skenet av att någonting som egentligen inte finns upprätt och i bakstram ordning för säkerhets skull, och det är skönt att inte heller hela tiden behöva gissa sig till vad som är lämpligast att säga och samtidigt få all sina egna tankar fullkomligt punkterade av småhål skjutna som smågrus av ord som kastas fram och tillbaka utan mening eller riktning. Alltså gick jag och både njöt och led av min ensamhet. Jag gick i mina promenadskor som smattrade mot stenläggningen. Och jag kom att tänka på att min ensamhet i stort sett skulle kunna beskrivas ungefär så.

Att den är beskaffad så, som massor av enskilda steg som inte räknas och som klapprar mot ett underlag någon annan är i färd med att låta bygga. Och att jag själv på sätt och vis är en del av denna någon som låter bygga och att jag samtidigt ändå inte är det. I alla fall inte vill vara det. Tror jag.

Min ensamhet ser ut som alla dessa steg. Steg efter steg utan att jag riktigt hör ljudet av dem, utan att jag direkt tänker på det. Bara ibland, kanske när jag möter någon på väg i motsatt riktning , någon som kanske tänker på ljudet av mina skor, eller som inte tänker på det, vad vet jag. Förmodligen inte. Varför skulle någon tänka på ljudet av mina skor? De har ju egna ljud och egna skor att tänka på i så fall. Kanske nickar vi åt varandra i förbifarten om vi råkar vara bekanta. Åtminstone försöker man få det att se ut som en nick i förbigående, helst litet tankspritt, men i själva verket skingras för det mesta alla ens tankar just i det ögonblick man passerar den andre och det tar oftast en lång stund innan njutningen som ändå funnits i vart och ett av de där ensamma stegen åter infinner sig. Och alla dessa steg ingår, det vet man hela tiden, i en lång och oöverblickbar promenad som gömmer alla steg inuti sig och för det mesta kan man i efterhand bara minnas något enstaka. Kanske ett när man råkat trampa lite snett, eller i misstag krossat en skalbagge mot stenläggningen och gripits av sin egen klumpighet och kanske skämts en smula för att detta besvärat större än medlidandet med insekten. Ja, ungefär så ser min ensamhet ut.

Samonzora 12 Maj, 1889

Det blir inget England. Mor säger att vi får acceptera det. Att vi kanske kan resa nästa år i stället. Nästa år! Jag vet att inte hon kan rå över det, att det inte är hennes fel egentligen, men hennes sätt att säga det, som om det vore det enda rätta att finna sig i vilken situation som helst, och i allt vad far beslutar.

Det är förstås på grund av dammbygget som har hakat upp sig. Några av arbetarna har visst satt sig på tvären och far har fullt sjå med att få dem att förstå att får vi ingen damm till stånd kan vi alla glömma tanken på rena kläder och så vidare. Dessutom, och vad ännu värre är, verkar det som om ingenjör Swinston har beslutat sig för att trilskas. ”Han är fullkomligt illojal, en fara för hela Samonzora”, hörde jag far säga just innan jag steg in på kontoret igår. Efter vad jag tyckt mig förstå genom att ha avlyssnat spridda fragment av deras tillkämpat lugna konversationer i metallisk stackato den senaste veckan har Swinston utnyttjat situationen och erbjudit arbetarna en ledig dag i veckan om de istället arbetar åt honom. Att far är den som hittills bekostat hela bygget och dessutom stått för initiativet verkar plötsligt fullkomligt egalt.

Mor säger att det sista far behöver nu är våra sura miner. Att vi får "glömma England en stund och har vi det ändå inte väldigt bra här!" Har vi? Jo vars. Kanske det. Trycket i luften är konstant förstås, ska det aldrig lätta, men jag var nere på biblioteket i förrgår och Mrs Winther hade äntligen kommit tillbaka från sin resa. Hon nickade mot högarna med böcker och papper på skrivbordet och sa att hon hade mycket arbete att ta igen, men att hon snart skulle ha tid att berätta för mig om alla sina intryck från resan. Jag glädjer mig stort. Berättelser från England, från världen, från att vara på resande fot. Åh, jag glädjer mig åt att få höra. Det gör jag verkligen. Hon har också varit i Stockholm och under några dagar deltagit i en internationell conferance om upp- och utbyggnad av post- och bibliotekväsendet. Hon säger med lysande ögon, att detta, unga fröken, är Samsonzoras verkliga hopp om en framtid. Ja, inte bara Samonzora förresten, säger hon och blinkar konspiratoriskt mot mig. Och trots att jag än så länge knappt vet vad hon talar om kan jag inte förneka att en sådan entusiasm smittar av sig, till och med på mig som vandrar fram och tillbaka här på stränderna dagarna i ända, egentligen allt mer modlös för var dag. Men Mrs Winther är alltså äntligen tillbaka. Jag vet att ju mer man hoppas desto smärtsammare blir fallet. Men. Det är klart att hennes uppriktiga förtröstan inger mig ett visst hopp. Och om Mrs Winther, som har sett så mycket mer än jag, som vet så mycket mer än vad jag gör, tror så kollosalt på något avgörande, något som just nu ligger utanför mitt synfält, så kan jag inte annat än känna en lätt ilning spira till i mig.

Och mera: Jag hade efter det korta besöket på biblioteket just bestämt mig för att lämna henne ifred med sina högar av arbete, att ge mig till tåls och vara så tappert väntsam som krävs av den som vill förändra något, men inte vet precis vad eller alls hur, när hon hindrade mig på väg ut genom dörren.

”Just det, May. Som du bad mig hämtade jag det där brevet från Marie Lundström åt dig när jag var i Stockholm. Det ligger där.”

Hon lyfte blicken över sina glasögon och nickade mot det lilla bordet invid ytterdörren. Mitt hjärta bultade till. På kuvertet stod: ”Hej M! Artikeln publicerad i BT. Varmt. Marie Lundström.”

Tala om varmt. Jag tog kuvertet, tackade Mrs Winter så mycket och klev ut på gatan. Hela vägen hem höll jag hårt kuvertet i handen. Jag gick hastigt, men i händelse någon skulle se mig visade jag andra sidan av kuvertet utåt. Den sida där det stod: ”May Woodhouse, Poste Restante, 111 52, Stockholm” och: ”ANKOM 2010-07-28” samt högst upp över frimärket: ”STOCKHOLM 2010-07-27”

Skulle någon se detta skulle de förmodligen bara tro att det hela var en slags lek jag och Mrs Winther fördrev våra dagar med.