Samonzora 31 oktober 1889

Det är en gång mellan sömn och vaka. Dröm som är rimlig och överensstämmande med vardagens tid, steg och vägar. Men det är inte jag som går dem. Jo, det är jag, men jag är inte mina stegs motor. De kräver inte mitt beslutsfattande, jag bara följer med. Drömmen spinner mig framåt. Jag går mot husen på östsidan. Jag ska leta efter något förlorat som jag aldrig haft. Något alltigenom familjärt, men som jag aldrig känt i min hand. Jag går den sandiga vägen, solens hetta runt mig, syrsorna, den lätta stigningen. En bit fram gör vägen sin böj. Jag kommer att följa den. Ytterligare ett stycke längre fram går avtagsvägen mot Northville, och senare, vet jag också i drömmen,  tar vägen till Leidenmanns av . Ännu ser jag inte havet på min högra sida, men också i drömmen ligger det där, anas, såsom hav anas liksom aningen om att land upphör och man förstår att det betyder hav. Jag går och går. Mot husen. De små låga vita husen som är en synd.  På vägen ligger plötsligt ett pappersark för mina fötter. Vitt. Oskrivet. Jag trevar i klänningstyget och hittar en penna. Mitt hjärta slår fortare. Inte här, tänker jag i drömmen. Så är jag i ett av husen. Svalkan sköljer över mig. Enskildhetens dunkla klarhet. Det tutar högt att jag kastas mot vägrenen. Det är Mr Leidenmann. Med mor på passagerarplatsen! De far förbi mig. Sanden yr efter dem. Jag drar en lättnadens suck. Syrsornas ljud igen. Då hör jag hur det ur cikadornas ljud föds ett annat, bilmotorns spinnande igen. Lägre. Lyfter blicken från det tomma arket i sanden och ser bilen komma backande mot mig i den torra vägens hjulspår. Just i jämnhöjd med mig sträcker mor ut sina bägge händer för att grabba tag i mig. Jag vaknar av hennes blick. Det är fredag. Fönstret står öppet. Jag har försovit mig. Jag kliver ur sängen och stänger fönstret innan jag klär mig utan att tvätta mig. Ingen frukost. Småspringer mot skolan.

Det har snart gått en vecka sedan jag var borta vid den östra stranden. Dröjde vid husen, hittade barkbiten med inskriptionerna som jag fortfarande förvarar i skrivbordslådan. Örhänget. Jag måste ha tappat det där. Jag måste, jag vill, gå tillbaka och leta efter det. Jag kommer inte att hitta det. Det är inte heller vad saken gäller. Jag ska gå osedd. Jag ska gå för att ta reda på vad synden jag känner vid tanken på husen gäller. Den måste väl finnas där? Svaret måste väl finnas där, vid de låga, vita husen?

Samonzora 29 oktober 1889

Traditioner, säger man på ön. Det är vad vi behöver. Ritualer som länkar samman och ger en pågående historia att gemensamt bygga på. Allt ska byggas bra och för framtid. Inte bara husen, affärerna, strandpromenaden, avloppsledningarna. Detta är vårt nya hem, säger de. Vi är en koloni, visst, men denna koloni är vårt hem. Och traditioner ska, kan och kommer att byggas säger de som anses veta, alla som driver utvecklingen på Samonzora framåt.  Men sanningen är den att vi inte lyckats enas om färgerna på vår flagga än. Flaggstången står redo utanför New Englands huvudbyggnad. Kyrka har vi också, men pastor Aldrichs arbete tycks mest gå ut på att var söndag medelst vaga ordlag dölja skillnader.  Mellan calvinister och pressbytarianer, ortodoxa och lutheraner. Och helst inte stöta sig med fritänkarna alltför mycket. Det sägs att han dricker, pastor Aldrich. Jag vet inte. Aldrig har jag sett honom onykter. Ser honom visserligen mycket sällan, bortsett från under predikningarna om söndagarna. Oftare möter jag prästfrun, Mrs Aldrich på postkontoret. Hon kommer ofta förbi Mrs Winthers’ om eftermiddagarna. Hämtar post, lämnar. Lånar aldrig någon bok. Byter inte särskilt få trevliga ord om de närmaste dagarnas vänligheter. Hon verkar alltid så liksom alltigenom frimodig. Alltför frimodig? Att vara öns enda prästfamilj är att alltid ha avgörande ögon på sig. Ett viss mått av skådespel torde vara nödvändigt.

Än jag själv då? Är jag inte del av detta, denna ö, denna ändlösa uppbyggelse här i ”vår” koloni? Går jag i ärlighetens namn inte omkring och när mig med en inbillskhet av lika delar skam och stolthet över hur jag inte alls är en del av? Men det är klart att jag. Också. Till och med John som givit sig av är en del av. I allra högsta grad del av, kanske än högre grad än någonsin innan han for.

Har jag  i själva verket inte rent av tillverkat en onåbarhet på gränsen till religion av denna klyvnad jag hemligt kallar heligt kval? Jag flyr bort från allt och anser mig för mer med alla de böcker jag läser, gör jag inte? I outtalad och kanske bara ihopfantiserad pakt med Mrs Winther. Mrs Winter, som hade hon någon sorts flyktplan i vardande åt mig. Hur hon, om inte i hemlighet så i alla fall liksom i skymundan, förser mig med böcker, texter, berättelser och brev som tar bort mig härifrån. Gör de inte? Likaså Facebook och kanske till och med denna dagbok. För de mig inte ut, bort, som en smal springa i ringmuren, att andas i? Nej, de tar mig inte bort. Jag är jag ju här, i allra högsta grad del av. Här. Till och med just i alla de ögonblick jag sitter och läser. Kolonierna behöver sina rymlingar tillstädes. Jag är här.

Kanske är mitt läsande, mina föreställningar, drömmar och de ord jag formar inte alls mitt ännu vaga, ännu i vardande, ännu oartikulerade men åh!, som jag hoppas ändå!, spirande, motstånd i själva verket just tecknet för det absolut motsatta, när allt kommer kring? Att jag verkligen och framför allt annat är just fast? I denna värld med sina motsatspar och förutsägelser som bara kan infrias eller inte infrias. Vara varandras baksida och inget annat. Och att detta mitt så kallade motstånd inte har något alls att ta avstamp i bortom detta och därför ingenting annat är en del av? Grodd ur i stort sett samma mylla som önskan om en flagga, ett språk och gemensamma ritualer med mycket små variationer. Så små att de förblir i sin igenkännlighet och kan delas? Mina drömmar? Hämtade ur romaner och folianter? För att överskrida demsamma. Men på vilket språk egentligen? Och vart skulle de kasta sig om inte ut i det hav som omger oss här på ön och som redan har ett namn?

Våra gemensamma traditioner är få och de vi ändå har inte ens jämngamla med  än våra korta liv här. De ter sig för det mesta ytterligt utbytbara och tillfälliga innan någon hinner dölja detta faktum. Så vad är det, för mig, att trampa av mot? Så har jag väl då ändå samma intressen som de som säger att vi bör bygga traditioner på ön? Sådana här tankar får mig att vilja dränka mig i havet. Men min kropp skulle spolas upp och hittas och begravningscermonin skulle ske i kyrkan. Pastor Aldrich skulle hålla i cermonin, Mrs Aldrich vara behjälplig under minnesstunden. Tala om trösterikt om livet efter detta, vara varm och inkännande. Helt anpassat för situationen.

Men denna klåda. Jag kan bara försöka låta bli att klia. Kanske öppnar sig något. Herren leder mig till ängder där jag får ro? Jag vill inte ha ro. Inte här. Just nu kan jag bara låta bli att klia. Eftermiddagar som dessa.

Jag märkte, när jag kom hem från östsidan, att jag tappat ett örhänge. Glömde skriva något om det. Mor har ännu inte upptäckt det. Jag måste gå tillbaka dit snart och försöka leta rätt på det, fastän det blir som att leta efter en nål i en höstack förstås.