Samonzora 22 oktober 1889

En poet från Skandinavien kom med båten från Amerika för fem veckor sedan. Det var lördag och jag och Janet var nere vid hamnen för att delta i den begivenhet det alltid är att delta i uppståndelsen kring amerikaskeppen. Så vi kunde med egna ögon och i lugn och ro från vår plats på muren iaktta hans eleganta passage över landgången. Vi var inte de enda som glodde, och de flesta mycket mindre diskret än vi.  Kanske ingick det i hans elegans att inte låtsas om det, eller så trodde han att vi såg på alla nykomlingar så. Men inte. Inte som på denna man, som kom helt ensam med sin koffert och mörka linneskostym jag inte förstår han kunnat hålla i så gott skick under resan. Rak och smal , nästan mager. Och lång. Lätt bakåtlutad gick han. Hatten liksom lätt på huvudet. Nonchalant. Och med ett leende som kunde gälla för både ett översittaraktigt och alldeles grunt tillbakavisande som för en person som förstått människans väsen, inte ryggat men heller inte låtit det skrynkla kostymen. Eller för en person som bar på flera liv än någon av oss ens kunde tänka ut. Det där sista gjorde att det vidgade sig av något slags förväntan i mig. Kände Janet något liknande, dolde hon det lika väl som jag.

Det har i efterhand framkommit att han är här på inbjudan. Men den där lördagen var det ingen som mötte honom vid hamnen, och det blev som ett slags mysterium. Han bosatte sig i ett av de enkla stenhusen på östsidan som Leidensteins låtit bygga förra hösten. Det hade tydligen varit viktigt detta, att han skulle bo på öns östsida. Skälen han angivit för detta, sas det, var inte av praktisk art, utan närmast symbolisk. Jag har inte fått klart för mig exakt vilket slags symboler. Önskar jag kunnat höra dem uttalas, ordagrant helst, och inte bara som ett rykte. Hur som helst fnös folk ordentligt åt detta. Så även motvilligt jag själv, får jag erkänna.

En vecka efter att han flyttat in var han hur som helst anställd på New England Upper. Håller kurser i anglosaxisk litteratur. För oss med skandinaviskt påbrå ska det småningom även erbjudas hemspråksundervisning också, lät skolledningen meddela i förra fredagens veckobrev. Far verkade måttligt intresserad, men i mors blick tycktes något glimma till, även om hon inte sade något om det. Frågan var ju heller inte på något sätt uppe för avgörande. Kanske ska jag fråga om att få ta del i undervisningen. Om inte annat för det där som jag tyckte mig se fara förbi i mors ögon.  Vi får se.

Klarade historieprovet förresten! Så nu blir jag uppflyttad efter jullovet!