Det är kväll nu. Jag sitter på mitt rum igen. Konflikter med Mor igen när jag kom hem från skolan. ”May, är det du”, så fort jag kommit innanför dörren. Hon kom emot mig med den tomma blicken vars botten är oändlig förbittring.
Ärende var naturligtvis inte att säga välkommen hem eller så, än mindre att fråga hur skoldagen varit. Åh, vad avundsjuk jag kan bli ibland när jag hör någon klaga över eviga omsorger eller det eviga tjatet ”Hur var det i skolan då?” Aldrig något sådant från henne. Aldrig. Om inte någon enstaka gång inför en väninna, men inte heller då som en fråga, naturligtvis, utan som en uppvisning av Det Goda Hushållet. Ja, jag blir avundsjuk. Och orolig. Kommer den känslan av avund att på sikt utvecklas så att min blick och min hållning blir som hennes, en vass anklagelse. Mot allt, skulle jag tro, men nu i första hand riktad mot mig. Ständigt angripen av ett hätskt ursinne, ett evigt vulkanutbrott av försmåddhet som jag anar är hela sakens ursprung. Bara nödtorftigt övertäckt av ett tunt simmigt och illaluktande vatten i ett tvättkärl som blivit kvarglömt stående med sina ruttnande hudavlagringar i årsringar på kanterna strax över vattenytan, och så till sist ett sidenmatt flor av martyrisk lättja. För det mesta. Men nu gällde det alltså att jag glömt att hänga in min blus i garderoben igår eftermiddag. Hade jag? Jo, det hade jag nog. Jag minns att jag efter eftermiddagsteet såg den och tänkte: Sen, får inte glömma bort det. Jag svarade henne nonchalant, det är sant. Jag mumlade ”oj då”, lite släpigt, samtidigt som jag passerade henne och demonstrativt undvek att se på henne. Och tillade sedan jag passerat henne: ”Men det är väl inte hela världen.” Då sprängde vulkanen fram, och jag fick inte stopp på den, naturligtvis inte, men jag stängde dörren. Hon slet upp den. Jag rabblade magistercederklivernederfrånsintvåvåningskatedermyckematmormargaretaböckerkanmaninteätafördeärsåvinkleräta om och om tyst för mig själv inne i huvudet, fastän jag förstås vet att det retar gallfebern på henne. Men jag svär på heder och samvete att det inte ar avsikten. Jag bara vet ingen annan råd. Till sist gav hon upp och gick ned på bottenvåningen. Vi kvällsmaten var vi tysta och stämningen var mycket förstämd. Jag åt upp kvickt, tackade för maten och gick ut i köket till Charlotte och sa att jag inte ville ha någon dessert innan jag gick upp på mitt rum igen. Läxorna är gjorda. Jag har slagit upp sidan 119 i ”Det gångna är en dröm”, men jag får läsa om raderna gång på gång, kan inte koncentrera mig. Egentligen vill jag bara gråta, gråta ut och bort alltsammans. Men jag kan inte det. Och förresten skulle Mor kunna höra mig, eller när som helst kliva in här och se mig. Hon skulle bli vansinnigt arg och jag orkar inte mer ikväll.
När jag ser på vad jag skrivit om henne här ovanför inser jag förstås att det är totalt glaserat. Jag förmår inte mer än så just nu och inte ikväll. Jag måste sova snart och måste stilla min upprördhet. Senare. Förr eller senare. Måste jag… Men hur? Varje gång jag försökt frigöra mig från detta genom att beskriva det, har jag till min fasa och vanmakt upptäckt att jag störtande i aggressivitet ofrivilligt glidit in i det psykologiserande ordalag hon och hennes väninnor använder angående mig. Jag har gjort det, ofrivilligt visserligen, men jag har gjort det till ett vapen i min ilska.
Vid sådana tillfällen övergår mitt självhat mitt förstånd. Självhatet och omöjligheten. Jag är alltså bunden till händer och fötter och tanke så länge jag inte kan hitta en väg ur denna pendlande snara. Men nu måste jag snart gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar