Jag gick hem från skolan längs strandpromenaden idag, fastän det är en liten omväg. Jag hade inte bråttom alls och ville se på bygget av den nya promenaden.Hittills ungefär hundra meters stenlagd gång om cirka två meters bredd av en stensort man kallar Terra Nuvola. Den är mycket vacker och de ljusbeigea plattorna med sina stora tegelröda fläckar har slipats så slät att jag antar att det skulle vara skönt att promenera helt barfota på den. Det gör jag nu förstås inte. Jag undrar hur pass varm den är nu på eftermiddagen. Jag har mina bruna mockaskor med låg klack som jag fick när jag fyllde sexton och de vita bomullssockor som tillhör skoluniformen i dem. De flesta av palmerna ner not havet har kapats och forslats bort redan, bara några få har lämnats kvar för skugga där man planerar att sätta ut bänkar lagom stora för familjer att slå sig ned på om söndagarna. Det byggs också ett räcke i trä åt havet till, men det är inte mer än påbörjat än så länge. Jag räknar till åtta svarvade stavar som hunnit komma på plats och står och pekar upp mot den blå himlen. Jag tittar på fyra män i höftskynken som alla virat tygtrasor runt huvudet mot solen. De plockar med de svarvade träpinnarna som de tar ur buntar av säckväv som de har liggandes i sanden och som så småningom kommer att utgöra hela räcket.
Jag tror att det blir fint. Visst ville jag se på detta bygge och hur långt det hade fortskridit, och det är härligt med brisen och den lätta svalkan längs havet, men mest av allt hade det varit en förevändning för att få vara ensam.
Visserligen frågade heller varken Janet eller Sarah om jag ville följa med dem för att dricka the, skvallra och läsa läxor nere på Riverfords men det ville jag ändå inte och det var bra att hinna först med att kunna säga: ”Jag tror att jag går och ser hur långt de har kommit med den nya strandpromenaden” innan de båda hann ställa sig tätt ihop, börja skrapa med skorna i marken utanför skolbyggnaden, peta varandra i sidan, rätta till varandras flätor eller skolväskor, rulla med ögonen, tystna och sen halvfnittra och låta förstå att de hade hemligheter ihop som förseglade deras vänskap och slöt mig utanför. Även om de naturligtvis är väluppfostrade nog för att för att låta bli säga: ”Va! Trodde du att du skulle få följa med!” Ibland kan man verkligen inte tro att vi är sjutton år gamla och slutar skolan om mindre än ett år. Vad ska det bli av dem? Nå, vad ska det bli av mig?
Så jag gick i alla fall iväg för mig själv. Jag ville vara ensam och ändå gick jag och led över att jag var det. Men det är två helt skilda saker. Jag lider för att jag känner mig ensam, utanför och avstängd i en evig väntan på något jag inte vet vad det är. Ändå är jag på samma gång mycket lättad över att ingen går bredvid mig längs vattnet. Det är skönt att slippa konversera, det är skönt att slippa hålla skenet av att någonting som egentligen inte finns upprätt och i bakstram ordning för säkerhets skull, och det är skönt att inte heller hela tiden behöva gissa sig till vad som är lämpligast att säga och samtidigt få all sina egna tankar fullkomligt punkterade av småhål skjutna som smågrus av ord som kastas fram och tillbaka utan mening eller riktning. Alltså gick jag och både njöt och led av min ensamhet. Jag gick i mina promenadskor som smattrade mot stenläggningen. Och jag kom att tänka på att min ensamhet i stort sett skulle kunna beskrivas ungefär så.
Att den är beskaffad så, som massor av enskilda steg som inte räknas och som klapprar mot ett underlag någon annan är i färd med att låta bygga. Och att jag själv på sätt och vis är en del av denna någon som låter bygga och att jag samtidigt ändå inte är det. I alla fall inte vill vara det. Tror jag.
Min ensamhet ser ut som alla dessa steg. Steg efter steg utan att jag riktigt hör ljudet av dem, utan att jag direkt tänker på det. Bara ibland, kanske när jag möter någon på väg i motsatt riktning , någon som kanske tänker på ljudet av mina skor, eller som inte tänker på det, vad vet jag. Förmodligen inte. Varför skulle någon tänka på ljudet av mina skor? De har ju egna ljud och egna skor att tänka på i så fall. Kanske nickar vi åt varandra i förbifarten om vi råkar vara bekanta. Åtminstone försöker man få det att se ut som en nick i förbigående, helst litet tankspritt, men i själva verket skingras för det mesta alla ens tankar just i det ögonblick man passerar den andre och det tar oftast en lång stund innan njutningen som ändå funnits i vart och ett av de där ensamma stegen åter infinner sig. Och alla dessa steg ingår, det vet man hela tiden, i en lång och oöverblickbar promenad som gömmer alla steg inuti sig och för det mesta kan man i efterhand bara minnas något enstaka. Kanske ett när man råkat trampa lite snett, eller i misstag krossat en skalbagge mot stenläggningen och gripits av sin egen klumpighet och kanske skämts en smula för att detta besvärat större än medlidandet med insekten. Ja, ungefär så ser min ensamhet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar