Det blir inget England. Mor säger att vi får acceptera det. Att vi kanske kan resa nästa år i stället. Nästa år! Jag vet att inte hon kan rå över det, att det inte är hennes fel egentligen, men hennes sätt att säga det, som om det vore det enda rätta att finna sig i vilken situation som helst, och i allt vad far beslutar.
Det är förstås på grund av dammbygget som har hakat upp sig. Några av arbetarna har visst satt sig på tvären och far har fullt sjå med att få dem att förstå att får vi ingen damm till stånd kan vi alla glömma tanken på rena kläder och så vidare. Dessutom, och vad ännu värre är, verkar det som om ingenjör Swinston har beslutat sig för att trilskas. ”Han är fullkomligt illojal, en fara för hela Samonzora”, hörde jag far säga just innan jag steg in på kontoret igår. Efter vad jag tyckt mig förstå genom att ha avlyssnat spridda fragment av deras tillkämpat lugna konversationer i metallisk stackato den senaste veckan har Swinston utnyttjat situationen och erbjudit arbetarna en ledig dag i veckan om de istället arbetar åt honom. Att far är den som hittills bekostat hela bygget och dessutom stått för initiativet verkar plötsligt fullkomligt egalt.
Mor säger att det sista far behöver nu är våra sura miner. Att vi får "glömma England en stund och har vi det ändå inte väldigt bra här!" Har vi? Jo vars. Kanske det. Trycket i luften är konstant förstås, ska det aldrig lätta, men jag var nere på biblioteket i förrgår och Mrs Winther hade äntligen kommit tillbaka från sin resa. Hon nickade mot högarna med böcker och papper på skrivbordet och sa att hon hade mycket arbete att ta igen, men att hon snart skulle ha tid att berätta för mig om alla sina intryck från resan. Jag glädjer mig stort. Berättelser från England, från världen, från att vara på resande fot. Åh, jag glädjer mig åt att få höra. Det gör jag verkligen. Hon har också varit i Stockholm och under några dagar deltagit i en internationell conferance om upp- och utbyggnad av post- och bibliotekväsendet. Hon säger med lysande ögon, att detta, unga fröken, är Samsonzoras verkliga hopp om en framtid. Ja, inte bara Samonzora förresten, säger hon och blinkar konspiratoriskt mot mig. Och trots att jag än så länge knappt vet vad hon talar om kan jag inte förneka att en sådan entusiasm smittar av sig, till och med på mig som vandrar fram och tillbaka här på stränderna dagarna i ända, egentligen allt mer modlös för var dag. Men Mrs Winther är alltså äntligen tillbaka. Jag vet att ju mer man hoppas desto smärtsammare blir fallet. Men. Det är klart att hennes uppriktiga förtröstan inger mig ett visst hopp. Och om Mrs Winther, som har sett så mycket mer än jag, som vet så mycket mer än vad jag gör, tror så kollosalt på något avgörande, något som just nu ligger utanför mitt synfält, så kan jag inte annat än känna en lätt ilning spira till i mig.
Och mera: Jag hade efter det korta besöket på biblioteket just bestämt mig för att lämna henne ifred med sina högar av arbete, att ge mig till tåls och vara så tappert väntsam som krävs av den som vill förändra något, men inte vet precis vad eller alls hur, när hon hindrade mig på väg ut genom dörren.
”Just det, May. Som du bad mig hämtade jag det där brevet från Marie Lundström åt dig när jag var i Stockholm. Det ligger där.”
Hon lyfte blicken över sina glasögon och nickade mot det lilla bordet invid ytterdörren. Mitt hjärta bultade till. På kuvertet stod: ”Hej M! Artikeln publicerad i BT. Varmt. Marie Lundström.”
Tala om varmt. Jag tog kuvertet, tackade Mrs Winter så mycket och klev ut på gatan. Hela vägen hem höll jag hårt kuvertet i handen. Jag gick hastigt, men i händelse någon skulle se mig visade jag andra sidan av kuvertet utåt. Den sida där det stod: ”May Woodhouse, Poste Restante, 111 52, Stockholm” och: ”ANKOM 2010-07-28” samt högst upp över frimärket: ”STOCKHOLM 2010-07-27”
Skulle någon se detta skulle de förmodligen bara tro att det hela var en slags lek jag och Mrs Winther fördrev våra dagar med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar