Jag har gjort det till en vana att promenera både till och från skolan längs strandpromenaden. Under de senast tre dagarna har jag varken sett till några arbetare där nere eller några som helst förändringar. Bygget tycks ligga nere. Kanske har det något med konflikten mellan far och Mr Swinston att göra. För trots att far har sagt att ingen av dem är inblandad i just det bygget, tycks alltsammans hänga samman på ett sätt som ännu är minst sagt dunkelt för mig. Kanske är det sant att jag inte bör lägga mig i det. Att jag inte borde bry mig om det så länge jag får en fin och jämn stenläggning lagd, och den blir säkert lagd vad det lider. Nå. Mestadels promenerar jag i vattenbrynet. Igår eftermiddag tog jag av mig skorna och knölade ner strumporna i dem och bar dem i handen medan jag lät sand och vatten silas mellan mina tår där jag gick. När jag nådde bygget torkade jag hjälpligt av fötterna med min näsduk och snörde på mig skorna igen. Mor skulle bli mycket upprörd om hon såg mig. Jag småhoppade över de drygt meterlånga glappen mellan plankorna i underredet på konstruktionen, den del där plattorna ännu inte kommit på plats, och kände mig lätt i kroppen och oansvarlig som en insekt med vingar. Jag stannade upp för en stund och stod stilla stödd mot en pelare och såg ut över det lugnt glittrande havet. Medan jag stod så började plötsligt hela stommen svaja under mig och jag var så långt borta i tankar att jag blev rädd. Gunget fick mytologiska innebörder för mig, antar jag. Jag kan inte på annat sätt förklara varför jag blev så rädd , för om jag varit helt närvarande i situationen skulle jag naturligtvis, innan någon rädsla så mycket som kommit i närheten av att bita sig fast i mig, ha förstått att ett litet skutt bara, på en, en och en halv meter skulle räcka för att tryggt rädda mig ned i den varma sanden om bygget störtade samman under mig.
Nu var det emellertid bara en halvvuxen gris som kraftfullt skrubbade sin borstiga massiva kropp mot en av pelarna ett stycke bort och sedan grisen fått bukt med sin klåda, och förnöjt knotade vidare för att böka i en hög med sopor under en palm ett stycke därifrån, gick även jag vidare. När jag nästan var hemma kom tre ynglingar emot mig med uppkavlade byxben för att hålla tyget torrt trots att de gick helt nära vattnet. De tre infödingarna gick mycket snabbt och alla tre stirrade på mig med största intensivitet. När de var helt nära mig tog den mittersta av dem ett långt kliv så att han hamnade just framför de båda andra och sträckte fram sin hand mot mig. ”Hello, Madame” sa han prompt och burdust. Jag såg på hans kritvita stora jämna tänder, omgärdade av de fuktiga läpparna med sina sprickor och den mörka huden. En av de andra fnittrade till och drog samtidigt hastigt en flik av sitt linne upp mot ansiktet för att torka bort svett ur pannan. Men hela tiden stirrade alla tre oavlåtligen rakt på mig, på mitt ansikte, Gud bevars.
Då tog jag den framsträckta handen. Den var skrovlig och torr. Lika stark och fast som hans blick. Det förvånade mig. Jag måste uppriktigt säga att det förvånade mig att hans handslag kändes så och det skäms jag för. Men två av hans fingrar lade sig mot min handled och mina pulsslag, och det fick mig att rycka åt mig handen igen. Jag tyckte inte alls om det, och jag ville bort från hela situationen egentligen, men som jag lärt mig höll jag kvar min blick i hans så länge det behövdes. Då sa ha: ”Thank you, Madame” och uttalade det lika osviktligt. Som om det vore rader på ett kort hållet vykort. Jag blev förbryllad och avslutade det hela med en kort nick och gick vidare. När jag skriver att jag blev förbryllad menar jag att jag ville bli förbryllad. Kanske blev jag det som hastigast. När jag gick vidare tänkte jag att jag borde frågat: ”For what? Thank you for what?” men kanske var det bäst ändå att jag inte gjorde det. Kanske skulle inte heller hans engelska varit tillräcklig för att svara och vi skulle båda blivit mer förlägna än vad vi skulle lyckas dölja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar