Samonzora den 6 september 1889

Innan jag hunnit göra morgontoalett kommer mor in i mitt sovrum med Johns´ bomullsskjorta i handen. Det var ju märkvärdigt att Johns’ skjortor slits och smutsas ner till och med när han inte är här och de ligger oanvända i hans rum. Tycker du inte, May? Jag ser på tygbyltet hon håller i handen och drar andan åt mig. Den hade jag helt glömt bort!, sen skolan börjat igen. Det var den jag bar alla de där dagarna jag gick bort till strandgömman. Jag hade tänkt tvätta och stryka och vika den själv, men inte kommit åt att göra det osedd. Och sen hade den blivit liggande, bortglömd. Jo… Jag stirrar ner i bordskivan framför mig. Jo… Vad ska jag svara? Hon vet inte att försyndelsen förmodligen är långt mer allvarlig än vad hon antar, antagandet att jag varit bland hans saker, burit den. Och försyndelse… Varför ska det alls vara en försyndelse?  Blodet drar ihop sig i armhålorna och svider till i sidorna. Jag vågar inte titta upp och möta hennes blick. Tänk om det däri går att utläsa att synden är än större än vad hon förmodligen tror? Och ännu värre. Tänk om det skulle avslöja att inom mig har något i hemlighet börjat resa sig. Ett slags trots mot att ens kalla det synd. En konkurrens, en hotande begränsning av hennes allt förklarande världsbild. En utmaning jag aldrig skulle kunna framhålla någon täckning för egentligen, bara känner som okända småstenar som börjat trava upp sig i mig, börjat staplas ovanpå varandra. Trots. Ett nytt slags trots. Som inte bara har en utsida. Som gäller en skyddande insida. Skyddande av vad?

Har du använt den här May? Det är det ingen idé att förneka. Men vad har du gjort med den!? Lögnen kommer oväntat snabbt och skulle bara kunna ha varit en hastig förväxling i minnet. Jag hade den när jag hjälpte Charlotte att plantera solrosorna på östsidan, säger jag och tittar upp, rakt in i hennes blick. Och håller den kvar. Men varför i hela fridens namn lät du inte tvätta den efteråt? Om att hålla kvar hans doft… Om att jag inte tyckte att Elebe skulle… Att den inte skulle blandas med annat, i en tvättspann med övrigt… Att det finns olika sorters glömska... Nej, något sådant kunde jag ju inte säga. Jag…  jag glömde bort den. Förlåt. Mor skakar indignerat på huvudet och vänder sig snabbt om och jag hör henne gå ner för trappan till frukosten där far sitter och läser tidningen. När jag kommer ner om en liten stund ska han titta upp och säga god morgon. Förstrött, liksom i en annan dag eller timma. Mors kroppsrörelser kommer att vara snabba och kantiga, hennes mun åtsnörpt. Hon kommer inte att säga mer än några enstaka fraser. Nödvändiga kungörelser om den kommande dagens planer. Om att smöret är för kornigt kanske. Inget annat. Jag kommer att ta min väska, kyssa först far och sedan henne hastigt på kinden, och bege mig iväg till skolan. Kanske kommer det tunna nya skiktet, de små staplade stenarna av påbörjad trots inte kännas längre. Men jag betvivlar att de helt rasat samman. Jag känner mig rädd. Och det gör mig upprymd.