fredag 28 mars 2014

Samonzora den 4 september 1889


Så mycket har jag förstått av konflikten mellan far och Mr Swinston att den i huvudsak gäller hur de ska förhålla sig till infödingarnas krav på inflytande över bygget. Medlen är ju våra. Men ytterligare fördröjningar och avstannade byggen och utdikningar tjänar ingen på. Där tycks de vara överens. När jag frågat har far undvikande och överslätande uttryckt det som att de på det stora hela är överens i sak, men inte i form. Men det är inte utan att jag börjat tvivla. De allt mera sammanbitna diskussionerna inifrån arbetsrummet får mig att undra om de inte även är oense beträffande sak. Korta brottstycken jag snappat upp, dels hemma hos Janet, dels i passagen utanför fars arbetsrum här hemma, har fått mig att förstå att meningsskiljaktighet inte bara tycks gälla huruvida de ska köpslå och förhandla med infödingarnas företrädare eller inte, utan också om målet är att dominera ön eller att kontrollera den. Jag önskar att jag kunde fråga ut far närmare om detta. Men dels är han alltför upptagen för att ha tid med mig och mina frågor, dels skulle han kunna få för sig att jag trots allt håller på att göra mig redo för att en dag ta över hans affärer, i den händelse John inte kommer att komma tillbaka. Men kanske vore det lika bra att trygga far i den förvissningen. Inte av gemen svekfullhet, men av det enkla skäl att upprorets eller ens uppbrottets tid är så långt bort att jag ännu knappt anar konturerna av det. Kommer jag någonsin?

Sedan skolterminen börjat och Mrs Winther är tillbaka i posthuset har mina utflykter till den lilla viken upphört. Det finns inte längre någon tid för den typen av ordlösa drömmar. Jag studerar flitigare än någonsin. Ett A i historia skulle innebära att jag kan flyttas upp till Mr Doughts klass redan efter jul. Men på eftermiddagarna går jag till posthuset. Mrs Winther har fler böcker i sina hyllor än någonsin. Sorterade, inte efter ämne eftersom ämnena i de flesta av de nytillkomna böckerna ofta är så komplexa att de inte låter sig sorteras i bokstavsordning, utan efter författarens familjenamn. Familjenamnet först, och bara i andra hand, på en mer närsynt nivå, förnamnet.

Det finns också kvinnliga författare till flera av dessa böcker. Igår gav hon mig ett exemplar betitlat ”Astarte” och med författarinnans namn K. Boye inpräglat i mörkblått längs bokryggen. Hon tog den ur hyllan bakom sig, just när jag samlat ihop mina saker och skulle gå hem till kvällsmaten.  Den här tror jag du skall uppskatta May, sa hon, och drog den ur hyllan som vore den ett dyrt och ömtåligt smycke eller klädesplagg.
Högtidligt sade hon att exemplaret ännu var osprättat. Jag tackade och lade ned den i axelremsväskan.

Efter kvällsmaten satte jag mig på sängen och drog fram den ur väskan för att läsa dess baksidestext. Jag beundrade den utsökta utgåvan och kände av Mrs Winthers högtidlighet hon verkade lägga i detta att den var osprättad. Men sedan jag rest mig för att hämta brevkniven från skrivbordet och separerat de första sidorna från varandra,  tyckte jag nog ändå att det mer än högtidligt kändes lite ensligt att inga andra ögon, än  innan mina skulle, hade rört vid dessa ord av författarinnan K. Boye.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar