Så mycket har jag förstått av konflikten mellan far och Mr
Swinston att den i huvudsak gäller hur de ska förhålla sig till infödingarnas
krav på inflytande över bygget. Medlen är ju våra. Men ytterligare
fördröjningar och avstannade byggen och utdikningar tjänar ingen på. Där tycks
de vara överens. När jag frågat har far undvikande och överslätande uttryckt
det som att de på det stora hela är överens i sak, men inte i form. Men det är
inte utan att jag börjat tvivla. De allt mera sammanbitna diskussionerna
inifrån arbetsrummet får mig att undra om de inte även är oense beträffande
sak. Korta brottstycken jag snappat upp, dels hemma hos Janet, dels i passagen
utanför fars arbetsrum här hemma, har fått mig att förstå att meningsskiljaktighet
inte bara tycks gälla huruvida de ska köpslå och förhandla med infödingarnas
företrädare eller inte, utan också om målet är att dominera ön eller att
kontrollera den. Jag önskar att jag kunde fråga ut far närmare om detta. Men
dels är han alltför upptagen för att ha tid med mig och mina frågor, dels
skulle han kunna få för sig att jag trots allt håller på att göra mig redo för
att en dag ta över hans affärer, i den händelse John inte kommer att komma
tillbaka. Men kanske vore det lika bra att trygga far i den förvissningen. Inte
av gemen svekfullhet, men av det enkla skäl att upprorets eller ens uppbrottets
tid är så långt bort att jag ännu knappt anar konturerna av det. Kommer jag
någonsin?
Sedan skolterminen börjat och Mrs Winther är tillbaka i
posthuset har mina utflykter till den lilla viken upphört. Det finns inte
längre någon tid för den typen av ordlösa drömmar. Jag studerar flitigare än
någonsin. Ett A i historia skulle innebära att jag kan flyttas upp till Mr
Doughts klass redan efter jul. Men på eftermiddagarna går jag till posthuset.
Mrs Winther har fler böcker i sina hyllor än någonsin. Sorterade, inte efter
ämne eftersom ämnena i de flesta av de nytillkomna böckerna ofta är så komplexa
att de inte låter sig sorteras i bokstavsordning, utan efter författarens
familjenamn. Familjenamnet först, och bara i andra hand, på en mer närsynt
nivå, förnamnet.
Det finns också kvinnliga författare till flera av dessa
böcker. Igår gav hon mig ett exemplar betitlat ”Astarte” och med författarinnans
namn K. Boye inpräglat i mörkblått längs bokryggen. Hon tog den ur hyllan bakom
sig, just när jag samlat ihop mina saker och skulle gå hem till kvällsmaten. Den här tror jag du skall uppskatta May, sa
hon, och drog den ur hyllan som vore den ett dyrt och ömtåligt smycke eller
klädesplagg.
Högtidligt sade hon att exemplaret ännu var osprättat. Jag
tackade och lade ned den i axelremsväskan.
Efter kvällsmaten satte jag mig på sängen och drog fram den ur
väskan för att läsa dess baksidestext. Jag beundrade den utsökta utgåvan och
kände av Mrs Winthers högtidlighet hon verkade lägga i detta att den var
osprättad. Men sedan jag rest mig för att hämta brevkniven från skrivbordet och
separerat de första sidorna från varandra,
tyckte jag nog ändå att det mer än högtidligt kändes lite ensligt att
inga andra ögon, än innan mina skulle,
hade rört vid dessa ord av författarinnan K. Boye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar