Samonzora 7 september 1889

Söndag. Var med mor i kyrkan på förmiddagen. Efteråt följde hon med Mrs Whitthery till Northville för middag. Jag gick ensam hem längs vattnet. Bygget står fortsatt stilla. Tidvattnet var lågt. Några ungdomar, pojkar jag inte känner, satt och spelade brädspel på den del av plattformen som ligger invid de snedväxande palmerna. Den del av strandpromenaden där plattform ändå hunnit gjutas över underredet. Ingen av de fyra tittade upp när jag gick förbi. Vi nickade inte åt varandra. De var uppslukade av sitt spel, hängde med ansiktena över brädet. Jag försökte kasta en blick mellan deras huvuden, för att försöka gissa vilket spel de spelade, men kände inte igen det. Åtminstone inte av den lilla glimt jag fick. Uppställningen av pjäser, små- och mellanstora stenar i formationer bara. Formationer som inte sade mig något, formationer jag inte kände till reglerna för.

Hemma bad jag Charlotte komma upp med te och ett par smörgåsar innan jag gick upp till mitt rum. Fastän det var söndag slog jag upp historieboken. Spanska inbördeskriget 1936-1939. (Det har ännu inte inträffat). Längs en mur ställde nationalisterna upp sina krigsfångar för att avrätta dem. Så kunde historien förstås. Avrättade krigsfångar, och kriget går vidare, med ett ännu litet större numerärt övertag för de nationalistiska styrkorna. Ett övertag som läggs in i historien om konsekvenser, krigets så kallade utgång och sådant. Bilden invid texten föreställer de kulhål, som efter att de genomborrat de tillfångatagnas kroppar, fortsatt in i muren och bildat helt små kratrar. Man kan se blodstänk också. De avrättades på bara ett par meters håll. Fastbundna och framifrån. Men texten nämner också, i ett kursivt stycke i marginalen, att några kulhål återfunnits drygt två meter upp på muren, några ett par meter, flera ännu högre upp, ovanför den - som jag föreställer mig -  torra, ljusa, sandiga jorden. Men ännu har inga kulhål alls uppstått. Inte de i ögonhöjd och inte heller de ett stycke ovanför.  Men. De hålen högre upp kan inte föreställa annat än spåren av någon eller några exikutörers vägran, eller oförmåga, att skjuta skallen av en annan människa. Outförda avrättningar. Spår av någon eller några som inte gjort sitt jobb, inte följt order. Lämnat outfört.

På nästa sida fortsätter beskrivningarna av krigets truppförflyttningar och taktiska logiker. Jag har mitt anteckningsblock uppslaget bredvid boken. Jag antecknar nyckelord och kronologier. Men jag har svårt att koncentrera mig. Jag tänker igen och igen på dessa outförda avrättningar och förlorar mig i det som inte, istället för att koncentrera mig på det som.

Gång på gång glider min blick upp på planschen jag har uppsatt över skrivbordet. Den lilla gestalten i den lilla roddbåten, mitt på den blanka tjärnen i ett gåtfullt landskap med höga träd men utan tid. Jag tänker på de torra hålen högt upp på muren på borggården där i Spanien. Hålen som, både redan och ännu inte, inpräglats. Jag undrar om de inte fick en uppläxning, de där soldaterna som sköt ovanför, tvingades gå tillbaka, gå tillbaka för att denna gång träffa. Jag undrar om de inte till slut lydde. Eller om andra, mera lydiga soldater, klev fram och utförde avrättningarna istället. Men mesta av allt tänker jag på blicken som utbyts mellan den tillfångatagna och fastbundna och den som ska utföra avrättningen, han med geväret. Blicken som utbyts just när gevärspipan viker av från den fastbundnes ansikte. Skiftningen i den blick som utbyts när det smäller till och murbruk ovanför de bägges huvud, men närmare fångens, torr och utan blod faller mot marken. Och jag tänker på stunden just efter. När dessa båda ansikten igen, eller kanske utan avbrott, möter varandras blick. Jag försöker forma min föreställning kring vad den är värd, vad den betyder. Men blicken har ännu inte ens utväxlats, kriget ännu inte utspelat sig. Det är fortfarande tidig höst 1889.  Mina tankar cirklar över tidsrymder.

Men jag har inte tid med det. Om tio dagar har vi skrivning i historia. Och det är inte bara spanska inbördeskriget som ska hinna instuderas. Charlotte kommer in med brickan och ställer den på det lilla utdragsbordet vid fönstret. Medan jag äter de två smörgåsarna med ägg, tomat och salladsblad och dricker det ljumma teet med citron till, antecknar jag en tidsplan över instuderandet fram till skrivningen. Tretton sidor varannan dag, och en dags repetitionstid av det jag läst innan det föregående avsnittet däremellan. Då klarar jag det.