Samonzora 26 oktober 1889

Vad skulle jag bortåt östsidan att göra igår egentligen?

Jag nådde tillslut de sju låga hus som Leidesteins låtit bygga bortom stranden. Tre av dem är färdigbyggda, bara två av dem bebodda. Det ena av familjen Leidensteins trädgårdsmästare, hans fru och två små barn, det andra, närmare havet, Heedman, poeten som flyttat in för några veckor sedan. Det var visserligen lördag men bara strax efter middagstid, så det verkade inte sannolikt att någon av dem skulle vara där. Jag gick runt kring husen. De tedde sig så väldigt vita, och så liksom behändiga på något vis. Jag hade gärna velat kika in genom något av de små fönstren, men tordes inte. Istället fortsatte jag en bit till, där fyra hus ligger liksom i fyrkant, men den brunn på den sandiga öppna ytan i mitten. De skulle så vitt jag hört ännu vara outhyrda. Jag såg heller ingenting som tydde på att någon bodde där, även om jag inte vågade kika in i dem heller. Men jag prövade pumpen. Säkert minst tio ordentliga tag, men inget vatten kom. Jag tror inte att det finns avlopp inne i husen heller. Tycker mig minnas att far sagt något om det, liksom i spe. Ett skämt jag inte minns orden i, men som hade drypit av ironi och haft med detta att göra. Att Leidensteins inte haft förstånd om att dika avlopp och gräva brunn innan han byggde husen ovanpå. Det skulle naturligtvis ha varit den mycket klokare och enklare ordningen. Men att har man bråttom att se slantarna glittra i handen så… Någonting sådant påminns jag nu om att far sagt. Men husen tycks som sagt stå tomma, så brådskan hade han tydligen inte haft så mycket för. Det är över ett år sedan de stod klara. Med grönmålade järnrankor för fönstren till och med. Som om öde, aldrig bebodda hus vore något att bryta sig in i! Det ornamenterade stänglarna bli ytterligare till ett litet åtlöje för Leidensteins alltför ivriga optimism.

Sen gick jag ner mot havssidan och såg de två nyaste husen. Det ena verkade ännu inte riktigt färdigbyggt. Hinkar och tegel, några spatlar och en del andra verktyg låg på förstubron. Som kanske skulle bli veranda? Men det andra huset. Konstigt egentligen att inte Heedman flyttat in där. Han borde ju kunnat välja vilket han velat. Avgjort bäst läget i alla fall. Kanske var det oinrett inuti? Tänk att bo där. Rå sig själv. Kanske försöka odla något. Men det är väl svårt förstås, så nära havet. Man skulle behöva bygga något slags skydd mot vindarna först.

Sen gick jag hem. Det var liksom allt. Nej, en sak till. På hemväg, just som den vida öststranden skulle ta vid, hittade jag något märkligt. Nerkilad på högkant i sanden, mellan några rötter, hittade jag en barkbit. Det var väl inte så konstigt i sig. Jag stod som sagt just innan stranden helt tar över och här växer ändå några tallar. Men det var något med färgen på barken som inte överensstämde. Och själva texturen. Jag böjde mig ner och drog upp biten. Den satt rätt så ordentligt nerkilad, men jag fick upp den lätt ur den torra sanden. Ett par decimeter lång var den, på längsta stället, och bara en aning smalare på det bredaste. Men, och detta var det märkliga, det var verkligen från ett helt annat slags trä än från de tallar som växte runt om. Så väldigt märkvärdigt. Men inte nog med det. När jag såg mig omkring, och sedan vände och vred på den för att liksom få något slags ledtråd, upptäckte jag att det fanns inskriptioner på bitens insida. Helt klart skrivtecken! Bokstäver? I ganska jämna rader, sju stycken, och med mellanrum av ungefär samma storlek som texten mellan sig, bokstäverna – om de nu var bokstäver – var prydligt uppradade och lämnade då och då dubbelt så stora avstånd mellan varandra, som för att skilja ord från ord, innan texten fortsatte. Jag såg mig runt omkring, men inte en själ, förstås. Jag tog barkbiten med mig och vek av uppåt vägen.

Korsade ön på hemväg. Den sträckan är mycket kortare än att gå efter stranden. Såg några flickor från skolan sitta på caféet när jag gick förbi, men gick inte in för att hälsa. Ingen tycktes ändå få syn på mig genom fönstret och mig gör det detsamma.

Jag har lagt biten i skrivbordslådan tills vidare. Måste försöka ta reda på tecknen. Men hur? Jag vill inte gärna visa den för någon. Fastän jag vet att det är fånigt, känns den nästan som ett personligt brev. Måste försöka ta reda på vad det kan vara för språk, till att börja med. Mrs Winther skulle förstås kanske kunna veta, men jag har inte lust att visa den ens för henne.

I kyrkan idag, under syndabekännelsen, tänkte jag på gårdagen. Nej, inte på barkbiten, utan på de där husen, hur jag gick runt där. Det var ju ingenting syndfullt med det egentligen. Visst hade jag velat undvika att bli sedd, men det var ju mest av gammal vana, och för att jag inte skulle vetat vad jag skulle ha att säga, att det inte verkade som om det fanns något förnuftigt skäl eller ärende att befinna sig där. Men det var ju knappast någon synd att komma dragande med inför Herren Jesus. Hela tiden under syndabekännelsen var det ändå dessa enskilda småhus, hur jag stått där och tänkt på hur det vore att bo i någon av dem, som kom för mig.

Samonzora 25 oktober 1889

Det är lördag kväll nu. Mor är ute i trädgården, far på sitt arbetsrum och Charlotte diskar efter kvällsmaten. Jag sitter här uppe på mitt rum och skriver i dagboken. Men det tar emot. Känns liksom genant. Jag kan ju försöka i alla fall. Börja.

Vi slutade skoldagen redan vid middagstid eftersom det var lördag. Jag och Janet följdes åt över skolgårdsplanen. Vi skulle väl, som för det mesta, skiljas åt efter grinden. Hon ta av till höger för att följa den lilla vägen som slingrar sig bakom skolbyggnaden och mynnar ut i den större som leder till Northville. Jag skulle, trodde nog Janet, fortsätta rakt fram som vanligt, ner till havet för att ta till vänster och följa strandpromenaden hem. Men så blev vi stående ett slag. För jag hade andra planer. De var vaga, men sträckte sig i alla fall helt konkret till östsidan av ön. Längre hade de inte riktigt vågat. Jag visste inte ens varför jag inte kände för att säga något om dem till Janet.  Men jag ville inte heller gå rakt fram och låta henne tro att jag skulle gå hem, för att sedan vika av när hon kommit utom synhåll, eller ta en väldig omväg, längs hela strandsidan, till östra stranden. Nej, bägge dessa alternativ hade känts alltför drastiska, som om jag hade något specifikt att dölja. Det hade jag inte. Ändå. Så vi blev stående. Pratade om vilka som skulle bli uppflyttade efter jul. Vi trevade en aning. Min blick flackade lite. Janet skulle inte bli uppflyttad. Hon hade behövt ett A i engelska, men skrivit a. Det räckte inte, när man räknade samman. Jag tröstade henne med att hon ju ändå är ett år yngre. Jo, men jag har ju läst ett år mer, sa hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på detta. Betraktade flaggstången. Följde den med blicken mot himlen. Ännu ingen flagga. Det var molnigt, behaglig luft.

Jag ska väl gå hem nu, sa Janet till slut. Vi får främmande ikväll. Mor har bett mig hjälpa till med dukningen. Och se till att matsilvret blir putsat. Jag kunde ha frågat henne om jag fick följa med henne en bit på vägen, ha det svala vädret som förevändning. Och att det var tidigt på dagen. Men det gjorde jag inte. Vi tog farväl och jag gick ner mot strandpromenaden. När jag nådde vägen som ledde in mot gränderna och vårt hus gick jag förbi. Fortsatte längs vattnet. Fortsatte hela vägen längs udden, bukten och bort mot den östra stranden. Vattnet stod högt, men det gick bra, även om stigen på vissa ställen förstås var besvärlig, knappt ens en stig. Strax innan strandremsan på östsidan är man tvungen att vika av från vattnet lite. Annars kommer man helt ut på stranden, och efter den är det besvärligt att ta sig upp på vägen igen, utan att gå tillbaka och via stigen. Så jag höll lite till vänster där marken blir fastare och fastare ända tills vägen liksom ansluter från höger och gör stigen till sig, till väg.

Jag blickade ner över stranden som låg i ett lätt dis. Ungefär mitt på låg något mörkt. Jag kisade och försökte se vad det var. Drivved kanske. Ett par rejäla stockar som flutit iland? Men så högt upp? Fastän det är flod och knappast stiger högre. Måste varit väldiga vågor här vid den senaste stormen.

Jag fortsatte gå. Blev kissnödig och gick in i buskaget. Onödigt kanske. Här är så gott som folktomt, men man vet ju aldrig. När jag satt på huk ibland grenarna och försökte vrida mig så att kissets rännilar inte skulle nå mina skor hörde jag också en bil närma sig. Jag satt kvar på huk med kjolarna uppdragna tills den kört förbi ute på vägen. Det måste varit Leidenstein. Det är inte många som har bil här på Samonzora, men de har en och bor ju bortåt det här hållet. Jag steg ut på vägen igen fortsatte att gå och kände mig nöjd med att ha förblivit osedd, tacksam åt att jag blivit kissnödig just då.

Men fasligt vad jag känner mig trött nu. Det har blivit ganska sent också. Klockan är över tio. Längre kommer jag inte ikväll. Kan kanske fortsätta i morgon. Måste sova nu. 

Samonzora den 24 oktober 1889

Redan på väg ner för trappan blir jag varse att en av fars och mors ”diskussioner” pågår i matsalen, fastän klockan bara är lite över sju på morgonen. Jag tänker att jag fyller min kopp och mitt fat och bär ut på verandan utan att se åt dem, knappt låtsas om dem. Det blir inte svårt, de märker mig knappt när de är inne i sina diskussioner. Men på ett av de nedersta stegen förstår jag att samtalet rör mig, och stannar upp för att lyssna. Det gäller detta med hemspråksundervisning.

-Du uppför dig som om du trodde att det är någon tillfällig semester vi uppehåller oss i ett slag, Lilian, hör jag min far säga. Tror du att jag utstår allt detta, alla dessa ansträngningar, för att när livet här väl blivit gott och till fyllest, återvända till Bath, eller vad är det fråga om!

-Varför skulle jag tro det? Vad har Bath förresten med saken att göra? Vad skulle hon  med svenska till i Bath, menar du?, svarar mor.

-Vad ska hon med svenska till HÄR?

-Men det kan väl inte göra någon skada att låta henne utveckla sitt modersmål… Hon avbryter sig och jag undrar vad som fått henne att stanna av. Hon återtar: Så skulle hon i alla fall få något utanför de där världsfrånvända böckerna Mrs Winther sticker till henne att hänga upp det på. Han verkar förresten vara en god lärare och en sansad karl den där Heedman om man får tro Mrs Leidenstein.

-MODERSMÅL! flyger min far ut, liksom för sent. Det är tydligt att det var vad som fastnat. Så det är vad du ger mig! Hennes mor har inte pratat svenska i någon vidare utsträckning sedan hon var flicka, vad jag vet. Inte sant. Och det gör hon förbannat rätt i, om hon frågar mig. Var och en måste välja sitt liv om det ska bli något. Och det är bara omoderna sinnen som tror att detta inte i lika hög grad gäller kvinnor. Har jag inte rätt i detta, Lilian. Det sista säger han med ett triumfatoriskt tonfall, som att inte bara frågan var avgjord utan även själva diskussionen vunnen. Det blir tyst ett tag. Jag tittar ner på mina fötter i trappan. Upptäcker att jag är barfota! Har glömt både stumpor och skor. Vad märkligt. Jag hör en mansröst hojta och spannar slamra nerifrån gränden.

Men sen hör jag far igen, vresigt liksom muttra: Modersmål! Pah! Vad skulle ett språk som talas av några socialdemokrater och enstaka bönder i Norden ha med vår dotters utbildning att göra? Hon har en far som bygger henne en värld här att vara och verka i. Skulle det betyda mindre, eller kanske inget, menar du? Ska min hustru plötsligt uppmuntra det där inåtvända… Min Kära Hustru, säger han, som om det var inledningen på ett högtidstal, men avslutar: Jag trodde att vi var helt och hållet överens om detta.

Mor backar. Jag ser framför mig hur hon börjar plocka med saker på bordet.

-Nej, nej. Det är inte alls vad saken gäller… säger hon, mycket tystare nu. Jag tror ändå inte att det skadar… Jag kan väl ändå få lov att höra mig för närmare… tala med studierektorn för att höra om han kan försäkra oss om att det inte skulle gå ut över övriga studier? Och franskan klarar hon sig ju bra i… Kan du inte i alla fall låta mig göra det? Så får vi talas vid om saken igen efter det?

Jag håller andan för att höra fars svar på denna fråga, men hör bara ett stolsben skrapa mot golvet. Ett mummel, och så ordet franska. Och ordet bönder. Jag står med svanken tryckt mot ledstången och ser upp på farfars porträtt på väggen mittemot. Sen hör jag mor säga att konversationskonsten alltmer kräver varierande språkkunskaper. Och så igen… Att det väl inte skulle skada.

Jag kan plötsligt inte föreställa mig min hand trycka ner dörrhandtaget till matsalen.  Ännu mindre att min kropp skulle stiga in i den luft där den där konversationen just utspelat sig. Vart jag skulle rikta min blick? Min kropp skulle vara mig klumpigare än någonsin. Vad jag skulle jag svara om någon av dem tilltalade mig… Eller, än värre; tog mig som något slags gisslan i något slags kamp jag inte förstår. Blotta tanken på att träda in i den luft som dignar i dessa just uttalade ord, att röra mig i den, känns alltigenom absurd och omöjlig.

Jag blir stående ett tag, går alltså inte ut i matsalen. Tills jag kommer på att det är lika illa om inte värre, om någon av dem skulle komma på mig med att tjuvlyssna. Jag går upp igen, med försiktiga steg i trappan som känns kall under mina fotsulor. Uppe på mitt rum stänger jag så tyst jag kan dörren om mig.

Men sedan jag tagit ett par strumpor ur byrålådan och kavlat dem upp över vardera ben och trätt på mig skorna och knäppt spännet över fotryggen vet jag inte riktigt vad jag ska göra där. Sängen är bäddad. Gardinerna fråndragna. Morgondiset är på väg att lätta därute. De böckerna jag inte packat ner i axelbandsväskan ligger i sina staplar på skrivbordet. Bara den senast Mrs Winther lånat mig, Asterate ensam på nattygsbordet. Jag sätter mig lite håglöst på sängen ett tag, med händerna helt overksamma i knäet.

Försöker tänka ut vad jag själv önskar i fråga om hemspråksundervisning? Vill jag ens ha den? Det känns obehagligt att tänka på att sitta ensam med magister Heedman i en av skolsalarna en eftermiddag i veckan. Men kanske är det värt det? Och kanske sker undervisningen inte i enskilda lektioner, utan tillsammans med de andra flickorna med skandinaviskt påbrå? Men… vad skulle det ge mig? Skulle jag lära mig att … Förbättrad grammatik, förstås. Och ett rikare ordförråd kanske. Men skulle han kunna lära mig att komma åt att skriva och läsa liksom verkligare? Inte som nu, när jag hela tiden har en känsla av att jag bara staplar ord tagna ur böcker på varandra för att bygga något som liknar, föreställa mig något som skulle kunna vara men aldrig är…  Men känns förresten inte nära nog precis allting just så? I böckerna, bland det skrivna, är det på något vis ändå bara helt i sin ordning. Bara där är väl just overklighet helt och hållet på sin plats? I böckernas världar är det meningen att det overkliga ska bygga något som liknar verklighet men inte vara det, till skillnad från nästan över allt annars, där overkligheten och inbillningen för det mesta är att betrakta som synd. För den som inte lidit livets verklighet, och jämfört detta lekamliga liv med det som ovan väntar, finns inget paradis att hoppas på, om man ska tro Pastor Mitz. Hur skulle annars syndabekännelsen ha någon innebörd? Men den som hoppas på ett paradis senare, hur verkligt lever verkligen den? Jo, men det är just och endast dit, till den föreställningen, en människas dröm ska sträcka sig. Mer finns det inte utrymme för av det slaget, så ofulländad hon är. Och så vidare.

Så var jag där igen. I grubbel. Jag har inte hört steg i trappan, men nu slår vatten mot handfatet i badrummet. Jag vet inte om det är mor eller far. (Tjänstefolket har inte lov att använda badrummet här på övervåningen.) Jag tänker på att mor vill att jag läser svenska. Varför? Hon är ju annars alltid emot att jag läser något som helst som inte direkt har med skolarbetet att göra. Ja, förutom tidningen då. Att jag hänger över den då och då sedan far lämnat den kvar, suckar hon visserligen ibland åt, men låter mig hållas och är inte ond. Övrigt läsande kommer sällan till öppen strid emellan oss heller, men hon låter aldrig ett tillfälle för en nedlåtande blick eller en hänvisning till vad som egentligen bör göras förspillas. Några ord i förbifarten om vad som vore det sunda och normala för en flicka i min ålder. Så vad nu? Vad gäller detta? Jag tänker på den där blicken jag tyckte mig skymta när hon läste veckobrevet om hemspråksundervisning. Jag känner en hastig värme stiga i mig när jag snuddar vid den. Hopp? Sen är den borta. Innan jag ens är i närheten av att förstå varför. Och jag lyckas inte återkalla vare sig känslan eller den där blicken jag tyckte mig se. Minnet av den är utnött redan, trots att det bara var ett par dagar sedan. Istället tänker jag på far. Vad jag hörde honom säga nyss. Men också på att han kanske har rätt i att jag inte visar tillräcklig tacksamhet. Förståelse.

Jag avbryter mina tankar när jag kvickt inser att vem som än är i badrummet har jag fri lejd under tiden besöket där pågår. Jag lämnar hastigt sovrummet och går ner för trappan igen. Far sitter ensam med en halväten smörgås på en tallrik framför sig på sin vanliga plats på kortsidan. Vi hälsar med en nick. Tystnaden och plågan blir inte lång. Snart är han ute i hallen och jag hör honom säga be Charlotte få bort några fläckar på en hatt som han inte kan begripa hur de har uppstått, säger han. Sen slår ytterdörren igen. Jag får bråttom att äta upp och komma iväg innan mor ska komma ner för trappan.