Samonzora 26 oktober 1889

Vad skulle jag bortåt östsidan att göra igår egentligen?

Jag nådde tillslut de sju låga hus som Leidesteins låtit bygga bortom stranden. Tre av dem är färdigbyggda, bara två av dem bebodda. Det ena av familjen Leidensteins trädgårdsmästare, hans fru och två små barn, det andra, närmare havet, Heedman, poeten som flyttat in för några veckor sedan. Det var visserligen lördag men bara strax efter middagstid, så det verkade inte sannolikt att någon av dem skulle vara där. Jag gick runt kring husen. De tedde sig så väldigt vita, och så liksom behändiga på något vis. Jag hade gärna velat kika in genom något av de små fönstren, men tordes inte. Istället fortsatte jag en bit till, där fyra hus ligger liksom i fyrkant, men den brunn på den sandiga öppna ytan i mitten. De skulle så vitt jag hört ännu vara outhyrda. Jag såg heller ingenting som tydde på att någon bodde där, även om jag inte vågade kika in i dem heller. Men jag prövade pumpen. Säkert minst tio ordentliga tag, men inget vatten kom. Jag tror inte att det finns avlopp inne i husen heller. Tycker mig minnas att far sagt något om det, liksom i spe. Ett skämt jag inte minns orden i, men som hade drypit av ironi och haft med detta att göra. Att Leidensteins inte haft förstånd om att dika avlopp och gräva brunn innan han byggde husen ovanpå. Det skulle naturligtvis ha varit den mycket klokare och enklare ordningen. Men att har man bråttom att se slantarna glittra i handen så… Någonting sådant påminns jag nu om att far sagt. Men husen tycks som sagt stå tomma, så brådskan hade han tydligen inte haft så mycket för. Det är över ett år sedan de stod klara. Med grönmålade järnrankor för fönstren till och med. Som om öde, aldrig bebodda hus vore något att bryta sig in i! Det ornamenterade stänglarna bli ytterligare till ett litet åtlöje för Leidensteins alltför ivriga optimism.

Sen gick jag ner mot havssidan och såg de två nyaste husen. Det ena verkade ännu inte riktigt färdigbyggt. Hinkar och tegel, några spatlar och en del andra verktyg låg på förstubron. Som kanske skulle bli veranda? Men det andra huset. Konstigt egentligen att inte Heedman flyttat in där. Han borde ju kunnat välja vilket han velat. Avgjort bäst läget i alla fall. Kanske var det oinrett inuti? Tänk att bo där. Rå sig själv. Kanske försöka odla något. Men det är väl svårt förstås, så nära havet. Man skulle behöva bygga något slags skydd mot vindarna först.

Sen gick jag hem. Det var liksom allt. Nej, en sak till. På hemväg, just som den vida öststranden skulle ta vid, hittade jag något märkligt. Nerkilad på högkant i sanden, mellan några rötter, hittade jag en barkbit. Det var väl inte så konstigt i sig. Jag stod som sagt just innan stranden helt tar över och här växer ändå några tallar. Men det var något med färgen på barken som inte överensstämde. Och själva texturen. Jag böjde mig ner och drog upp biten. Den satt rätt så ordentligt nerkilad, men jag fick upp den lätt ur den torra sanden. Ett par decimeter lång var den, på längsta stället, och bara en aning smalare på det bredaste. Men, och detta var det märkliga, det var verkligen från ett helt annat slags trä än från de tallar som växte runt om. Så väldigt märkvärdigt. Men inte nog med det. När jag såg mig omkring, och sedan vände och vred på den för att liksom få något slags ledtråd, upptäckte jag att det fanns inskriptioner på bitens insida. Helt klart skrivtecken! Bokstäver? I ganska jämna rader, sju stycken, och med mellanrum av ungefär samma storlek som texten mellan sig, bokstäverna – om de nu var bokstäver – var prydligt uppradade och lämnade då och då dubbelt så stora avstånd mellan varandra, som för att skilja ord från ord, innan texten fortsatte. Jag såg mig runt omkring, men inte en själ, förstås. Jag tog barkbiten med mig och vek av uppåt vägen.

Korsade ön på hemväg. Den sträckan är mycket kortare än att gå efter stranden. Såg några flickor från skolan sitta på caféet när jag gick förbi, men gick inte in för att hälsa. Ingen tycktes ändå få syn på mig genom fönstret och mig gör det detsamma.

Jag har lagt biten i skrivbordslådan tills vidare. Måste försöka ta reda på tecknen. Men hur? Jag vill inte gärna visa den för någon. Fastän jag vet att det är fånigt, känns den nästan som ett personligt brev. Måste försöka ta reda på vad det kan vara för språk, till att börja med. Mrs Winther skulle förstås kanske kunna veta, men jag har inte lust att visa den ens för henne.

I kyrkan idag, under syndabekännelsen, tänkte jag på gårdagen. Nej, inte på barkbiten, utan på de där husen, hur jag gick runt där. Det var ju ingenting syndfullt med det egentligen. Visst hade jag velat undvika att bli sedd, men det var ju mest av gammal vana, och för att jag inte skulle vetat vad jag skulle ha att säga, att det inte verkade som om det fanns något förnuftigt skäl eller ärende att befinna sig där. Men det var ju knappast någon synd att komma dragande med inför Herren Jesus. Hela tiden under syndabekännelsen var det ändå dessa enskilda småhus, hur jag stått där och tänkt på hur det vore att bo i någon av dem, som kom för mig.

Samonzora 25 oktober 1889

Det är lördag kväll nu. Mor är ute i trädgården, far på sitt arbetsrum och Charlotte diskar efter kvällsmaten. Jag sitter här uppe på mitt rum och skriver i dagboken. Men det tar emot. Känns liksom genant. Jag kan ju försöka i alla fall. Börja.

Vi slutade skoldagen redan vid middagstid eftersom det var lördag. Jag och Janet följdes åt över skolgårdsplanen. Vi skulle väl, som för det mesta, skiljas åt efter grinden. Hon ta av till höger för att följa den lilla vägen som slingrar sig bakom skolbyggnaden och mynnar ut i den större som leder till Northville. Jag skulle, trodde nog Janet, fortsätta rakt fram som vanligt, ner till havet för att ta till vänster och följa strandpromenaden hem. Men så blev vi stående ett slag. För jag hade andra planer. De var vaga, men sträckte sig i alla fall helt konkret till östsidan av ön. Längre hade de inte riktigt vågat. Jag visste inte ens varför jag inte kände för att säga något om dem till Janet.  Men jag ville inte heller gå rakt fram och låta henne tro att jag skulle gå hem, för att sedan vika av när hon kommit utom synhåll, eller ta en väldig omväg, längs hela strandsidan, till östra stranden. Nej, bägge dessa alternativ hade känts alltför drastiska, som om jag hade något specifikt att dölja. Det hade jag inte. Ändå. Så vi blev stående. Pratade om vilka som skulle bli uppflyttade efter jul. Vi trevade en aning. Min blick flackade lite. Janet skulle inte bli uppflyttad. Hon hade behövt ett A i engelska, men skrivit a. Det räckte inte, när man räknade samman. Jag tröstade henne med att hon ju ändå är ett år yngre. Jo, men jag har ju läst ett år mer, sa hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på detta. Betraktade flaggstången. Följde den med blicken mot himlen. Ännu ingen flagga. Det var molnigt, behaglig luft.

Jag ska väl gå hem nu, sa Janet till slut. Vi får främmande ikväll. Mor har bett mig hjälpa till med dukningen. Och se till att matsilvret blir putsat. Jag kunde ha frågat henne om jag fick följa med henne en bit på vägen, ha det svala vädret som förevändning. Och att det var tidigt på dagen. Men det gjorde jag inte. Vi tog farväl och jag gick ner mot strandpromenaden. När jag nådde vägen som ledde in mot gränderna och vårt hus gick jag förbi. Fortsatte längs vattnet. Fortsatte hela vägen längs udden, bukten och bort mot den östra stranden. Vattnet stod högt, men det gick bra, även om stigen på vissa ställen förstås var besvärlig, knappt ens en stig. Strax innan strandremsan på östsidan är man tvungen att vika av från vattnet lite. Annars kommer man helt ut på stranden, och efter den är det besvärligt att ta sig upp på vägen igen, utan att gå tillbaka och via stigen. Så jag höll lite till vänster där marken blir fastare och fastare ända tills vägen liksom ansluter från höger och gör stigen till sig, till väg.

Jag blickade ner över stranden som låg i ett lätt dis. Ungefär mitt på låg något mörkt. Jag kisade och försökte se vad det var. Drivved kanske. Ett par rejäla stockar som flutit iland? Men så högt upp? Fastän det är flod och knappast stiger högre. Måste varit väldiga vågor här vid den senaste stormen.

Jag fortsatte gå. Blev kissnödig och gick in i buskaget. Onödigt kanske. Här är så gott som folktomt, men man vet ju aldrig. När jag satt på huk ibland grenarna och försökte vrida mig så att kissets rännilar inte skulle nå mina skor hörde jag också en bil närma sig. Jag satt kvar på huk med kjolarna uppdragna tills den kört förbi ute på vägen. Det måste varit Leidenstein. Det är inte många som har bil här på Samonzora, men de har en och bor ju bortåt det här hållet. Jag steg ut på vägen igen fortsatte att gå och kände mig nöjd med att ha förblivit osedd, tacksam åt att jag blivit kissnödig just då.

Men fasligt vad jag känner mig trött nu. Det har blivit ganska sent också. Klockan är över tio. Längre kommer jag inte ikväll. Kan kanske fortsätta i morgon. Måste sova nu.