Samonzora 7 september 1889

Söndag. Var med mor i kyrkan på förmiddagen. Efteråt följde hon med Mrs Whitthery till Northville för middag. Jag gick ensam hem längs vattnet. Bygget står fortsatt stilla. Tidvattnet var lågt. Några ungdomar, pojkar jag inte känner, satt och spelade brädspel på den del av plattformen som ligger invid de snedväxande palmerna. Den del av strandpromenaden där plattform ändå hunnit gjutas över underredet. Ingen av de fyra tittade upp när jag gick förbi. Vi nickade inte åt varandra. De var uppslukade av sitt spel, hängde med ansiktena över brädet. Jag försökte kasta en blick mellan deras huvuden, för att försöka gissa vilket spel de spelade, men kände inte igen det. Åtminstone inte av den lilla glimt jag fick. Uppställningen av pjäser, små- och mellanstora stenar i formationer bara. Formationer som inte sade mig något, formationer jag inte kände till reglerna för.

Hemma bad jag Charlotte komma upp med te och ett par smörgåsar innan jag gick upp till mitt rum. Fastän det var söndag slog jag upp historieboken. Spanska inbördeskriget 1936-1939. (Det har ännu inte inträffat). Längs en mur ställde nationalisterna upp sina krigsfångar för att avrätta dem. Så kunde historien förstås. Avrättade krigsfångar, och kriget går vidare, med ett ännu litet större numerärt övertag för de nationalistiska styrkorna. Ett övertag som läggs in i historien om konsekvenser, krigets så kallade utgång och sådant. Bilden invid texten föreställer de kulhål, som efter att de genomborrat de tillfångatagnas kroppar, fortsatt in i muren och bildat helt små kratrar. Man kan se blodstänk också. De avrättades på bara ett par meters håll. Fastbundna och framifrån. Men texten nämner också, i ett kursivt stycke i marginalen, att några kulhål återfunnits drygt två meter upp på muren, några ett par meter, flera ännu högre upp, ovanför den - som jag föreställer mig -  torra, ljusa, sandiga jorden. Men ännu har inga kulhål alls uppstått. Inte de i ögonhöjd och inte heller de ett stycke ovanför.  Men. De hålen högre upp kan inte föreställa annat än spåren av någon eller några exikutörers vägran, eller oförmåga, att skjuta skallen av en annan människa. Outförda avrättningar. Spår av någon eller några som inte gjort sitt jobb, inte följt order. Lämnat outfört.

På nästa sida fortsätter beskrivningarna av krigets truppförflyttningar och taktiska logiker. Jag har mitt anteckningsblock uppslaget bredvid boken. Jag antecknar nyckelord och kronologier. Men jag har svårt att koncentrera mig. Jag tänker igen och igen på dessa outförda avrättningar och förlorar mig i det som inte, istället för att koncentrera mig på det som.

Gång på gång glider min blick upp på planschen jag har uppsatt över skrivbordet. Den lilla gestalten i den lilla roddbåten, mitt på den blanka tjärnen i ett gåtfullt landskap med höga träd men utan tid. Jag tänker på de torra hålen högt upp på muren på borggården där i Spanien. Hålen som, både redan och ännu inte, inpräglats. Jag undrar om de inte fick en uppläxning, de där soldaterna som sköt ovanför, tvingades gå tillbaka, gå tillbaka för att denna gång träffa. Jag undrar om de inte till slut lydde. Eller om andra, mera lydiga soldater, klev fram och utförde avrättningarna istället. Men mesta av allt tänker jag på blicken som utbyts mellan den tillfångatagna och fastbundna och den som ska utföra avrättningen, han med geväret. Blicken som utbyts just när gevärspipan viker av från den fastbundnes ansikte. Skiftningen i den blick som utbyts när det smäller till och murbruk ovanför de bägges huvud, men närmare fångens, torr och utan blod faller mot marken. Och jag tänker på stunden just efter. När dessa båda ansikten igen, eller kanske utan avbrott, möter varandras blick. Jag försöker forma min föreställning kring vad den är värd, vad den betyder. Men blicken har ännu inte ens utväxlats, kriget ännu inte utspelat sig. Det är fortfarande tidig höst 1889.  Mina tankar cirklar över tidsrymder.

Men jag har inte tid med det. Om tio dagar har vi skrivning i historia. Och det är inte bara spanska inbördeskriget som ska hinna instuderas. Charlotte kommer in med brickan och ställer den på det lilla utdragsbordet vid fönstret. Medan jag äter de två smörgåsarna med ägg, tomat och salladsblad och dricker det ljumma teet med citron till, antecknar jag en tidsplan över instuderandet fram till skrivningen. Tretton sidor varannan dag, och en dags repetitionstid av det jag läst innan det föregående avsnittet däremellan. Då klarar jag det.

Samonzora den 6 september 1889

Innan jag hunnit göra morgontoalett kommer mor in i mitt sovrum med Johns´ bomullsskjorta i handen. Det var ju märkvärdigt att Johns’ skjortor slits och smutsas ner till och med när han inte är här och de ligger oanvända i hans rum. Tycker du inte, May? Jag ser på tygbyltet hon håller i handen och drar andan åt mig. Den hade jag helt glömt bort!, sen skolan börjat igen. Det var den jag bar alla de där dagarna jag gick bort till strandgömman. Jag hade tänkt tvätta och stryka och vika den själv, men inte kommit åt att göra det osedd. Och sen hade den blivit liggande, bortglömd. Jo… Jag stirrar ner i bordskivan framför mig. Jo… Vad ska jag svara? Hon vet inte att försyndelsen förmodligen är långt mer allvarlig än vad hon antar, antagandet att jag varit bland hans saker, burit den. Och försyndelse… Varför ska det alls vara en försyndelse?  Blodet drar ihop sig i armhålorna och svider till i sidorna. Jag vågar inte titta upp och möta hennes blick. Tänk om det däri går att utläsa att synden är än större än vad hon förmodligen tror? Och ännu värre. Tänk om det skulle avslöja att inom mig har något i hemlighet börjat resa sig. Ett slags trots mot att ens kalla det synd. En konkurrens, en hotande begränsning av hennes allt förklarande världsbild. En utmaning jag aldrig skulle kunna framhålla någon täckning för egentligen, bara känner som okända småstenar som börjat trava upp sig i mig, börjat staplas ovanpå varandra. Trots. Ett nytt slags trots. Som inte bara har en utsida. Som gäller en skyddande insida. Skyddande av vad?

Har du använt den här May? Det är det ingen idé att förneka. Men vad har du gjort med den!? Lögnen kommer oväntat snabbt och skulle bara kunna ha varit en hastig förväxling i minnet. Jag hade den när jag hjälpte Charlotte att plantera solrosorna på östsidan, säger jag och tittar upp, rakt in i hennes blick. Och håller den kvar. Men varför i hela fridens namn lät du inte tvätta den efteråt? Om att hålla kvar hans doft… Om att jag inte tyckte att Elebe skulle… Att den inte skulle blandas med annat, i en tvättspann med övrigt… Att det finns olika sorters glömska... Nej, något sådant kunde jag ju inte säga. Jag…  jag glömde bort den. Förlåt. Mor skakar indignerat på huvudet och vänder sig snabbt om och jag hör henne gå ner för trappan till frukosten där far sitter och läser tidningen. När jag kommer ner om en liten stund ska han titta upp och säga god morgon. Förstrött, liksom i en annan dag eller timma. Mors kroppsrörelser kommer att vara snabba och kantiga, hennes mun åtsnörpt. Hon kommer inte att säga mer än några enstaka fraser. Nödvändiga kungörelser om den kommande dagens planer. Om att smöret är för kornigt kanske. Inget annat. Jag kommer att ta min väska, kyssa först far och sedan henne hastigt på kinden, och bege mig iväg till skolan. Kanske kommer det tunna nya skiktet, de små staplade stenarna av påbörjad trots inte kännas längre. Men jag betvivlar att de helt rasat samman. Jag känner mig rädd. Och det gör mig upprymd.

Samonzora den 4 september 1889

Så mycket har jag förstått av konflikten mellan far och Mr Swinston att den i huvudsak gäller hur de ska förhålla sig till infödingarnas krav på inflytande över bygget. Medlen är ju våra. Men ytterligare fördröjningar och avstannade byggen och utdikningar tjänar ingen på. Där tycks de vara överens. När jag frågat har far undvikande och överslätande uttryckt det som att de på det stora hela är överens i sak, men inte i form. Men det är inte utan att jag börjat tvivla. De allt mera sammanbitna diskussionerna inifrån arbetsrummet får mig att undra om de inte även är oense beträffande sak. Korta brottstycken jag snappat upp, dels hemma hos Janet, dels i passagen utanför fars arbetsrum här hemma, har fått mig att förstå att meningsskiljaktighet inte bara tycks gälla huruvida de ska köpslå och förhandla med infödingarnas företrädare eller inte, utan också om målet är att dominera ön eller att kontrollera den. Jag önskar att jag kunde fråga ut far närmare om detta. Men dels är han alltför upptagen för att ha tid med mig och mina frågor, dels skulle han kunna få för sig att jag trots allt håller på att göra mig redo för att en dag ta över hans affärer, i den händelse John inte kommer att komma tillbaka. Men kanske vore det lika bra att trygga far i den förvissningen. Inte av gemen svekfullhet, men av det enkla skäl att upprorets eller ens uppbrottets tid är så långt bort att jag ännu knappt anar konturerna av det. Kommer jag någonsin?

Sedan skolterminen börjat och Mrs Winther är tillbaka i posthuset har mina utflykter till den lilla viken upphört. Det finns inte längre någon tid för den typen av ordlösa drömmar. Jag studerar flitigare än någonsin. Ett A i historia skulle innebära att jag kan flyttas upp till Mr Doughts klass redan efter jul. Men på eftermiddagarna går jag till posthuset. Mrs Winther har fler böcker i sina hyllor än någonsin. Sorterade, inte efter ämne eftersom ämnena i de flesta av de nytillkomna böckerna ofta är så komplexa att de inte låter sig sorteras i bokstavsordning, utan efter författarens familjenamn. Familjenamnet först, och bara i andra hand, på en mer närsynt nivå, förnamnet.

Det finns också kvinnliga författare till flera av dessa böcker. Igår gav hon mig ett exemplar betitlat ”Astarte” och med författarinnans namn K. Boye inpräglat i mörkblått längs bokryggen. Hon tog den ur hyllan bakom sig, just när jag samlat ihop mina saker och skulle gå hem till kvällsmaten.  Den här tror jag du skall uppskatta May, sa hon, och drog den ur hyllan som vore den ett dyrt och ömtåligt smycke eller klädesplagg.

Högtidligt sade hon att exemplaret ännu var osprättat. Jag tackade och lade ned den i axelremsväskan.

Efter kvällsmaten satte jag mig på sängen och drog fram den ur väskan för att läsa dess baksidestext. Jag beundrade den utsökta utgåvan och kände av Mrs Winthers högtidlighet hon verkade lägga i detta att den var osprättad. Men sedan jag rest mig för att hämta brevkniven från skrivbordet och separerat de första sidorna från varandra,  tyckte jag nog ändå att det mer än högtidligt kändes lite ensligt att inga andra ögon, än  innan mina skulle, hade rört vid dessa ord av författarinnan K. Boye.

Samonzora, 29 augusti 1889

Samonzora, 29 Augusti

Jag kom tillbaka en tidig morgon för flera dygn sedan nu, som vanligt innan någon vaknat. Men sen gick jag inte igen. Gick ut på verandan i går natt och kände kylan upp genom fötterna. Ser upp mot trädkronorna. Ännu är de högre än mig.

Lättnad.

Än har nog inte Mrs Winther tagit kappan och handskarna från herrbetjänten, inte klivit ut på trappan och gått över posthusplanen, inte tagit cykeln hon fått från en vän i Amerika, inte cyklat till andra sidan ön.

Går omkring och undrar hur lång tid...

Drar med mig regnet och går in. Ännu ett stycke. Tid för kasus.

Vänder icke på svartvit persienne, slår mig bara ner vid mitt bord.

………. (per ano ) perenne. –er (plural) flerårig, återkommande per årscirkel.

Samonzora 15 juli, 1889

Vattenbrynet var denna dags centrala spelplats. I stället för att skrida rakt ut i havet när jag nått den lilla strandgömman mellan klippblocken strövade jag länge längsmed vattenbrynet. Vatten nådde mig till anklarna och regnets droppar var tunna, en tät lätt sky runt mig där jag gick, fram och åter i ett upphörande av tiden.

Så småningom satte jag mig ner med fotsulorna ställda mot havet och lät vågorna svepa upp över mina fötter och lår vid varje väldig utandning. Havet andades ut och drog sig tillbaka. Varje gång strilades sanden runt mig undan, men en oglamorös tron bildades under mig som en allt knöligare upphöjning. Är det vad som bereds en människa som sitter stilla mitt i världens andetag?

Jag sträckte ut mig och lät mig rullas runt i det grunda vattnet. Så kom en större våg och jag råkade dra in vatten i lungorna och hostade våldsamt ur mig det svidande salta vattnet. När jag hämtat mig fick jag syn på en stor svart myra som pilade omkring som om den varit på väg någonstans. Först noterade jag den bara, och den spatserade ut ur mitt synfält. Men snart dök den upp igen och började uppta mer och mer av mitt tilltagande intresse. Snart sköljs den ut till havs, föreställde jag mig. Men efter varje våg dök den upp igen och jag började studera dess teknik. Det visade sig att när vågen kom, så tryckte den sina ben mot kroppen och flöt. Så fort ytan drog sig tillbaka och satte ned den i sanden igen fällde den ut benen och ilandet återupptogs. Jag reste mig upp och följde i hukad ställning efter den och betraktade dess förehavanden.

Ett rättfärdigande dök upp inom mig innan jag kände anklagelsen. Det är en myra, ett litet svart blankt kryp. Dessa studier är därmed rättfärdiga. För det var helt avgjort så att jag studerade denna kolsvarta lilla insekt helt utifrån och utan minsta sympati för den. Min blick var kliniskt observerande, men därför inte heller ett spår fientlig. En sådan blick kan skada en varelse med känslor, men inte vaxsvart bestående av bara instinktiv vilja. Med kupade händer började jag bygga sandvallar för att hindra myrans framfart. Jag ville se den bara göra och göra och göra, i en aldrig sinande räcka av instinkter.

Men så upptäckte jag hur den inte tycktes så mycket som ta notis om mina hinder, utan bara helt oförväget besteg dem, ett efter ett, som om de inte funnits. En lite aggression började nu i alla fall växa fram hos mig, Jag byggde högre och högre sandhinder åt den, som vågornas rullningar sköljde bort i sin jämna takt. Jag följde efter myran ett stycke upp på stranden och formade en sandhög hundra gånger så stor som mitt lilla studieobjekt. Jag såg hur den precis som tidigare knappt tycktes lägga märke till lutningen, men så, när den nådde toppen av sandhögen, blev den stående. Nya försök och hela tiden samma sak. Plötsligt, med ett förakt jag i samma slag tyckte jag gjort mig förtjänt av, slog det mig: Du kan inte klättra nedåt! Ditt patetiska lilla kryp! Precis allting som kommer i din väg hanterar du som om det inte knappt ens vore en omständighet. Allting, utan minsta spår av tvekan. Men du är helt och hållet oförmögen att klättra nedåt, där tar hela din strävdumma instinkt tvärslut. Ha!

Så lämnade jag myran där och vadade med knappt förnimbar tillfredställelse ut i havet. Lade mig att flyta i det salta vattnet ett slag, simmade några tag och otänkte på annat medan jag lät min blick treva längs den suddiga horisonten.

Samonzora, 14 juli 1889

Natten kommer och går i mig. Klockan och solen är något annat. Sov ojämnt och ryckigt. Nacken kändes hela tiden stel och kudden var ingen vän. Drömmarna var så ihåligt meningslösa att de inte gick att skilja från ljuden från undervåningen.

Strax innan jag i alla fall fick försvinna lite grann hörde jag ett skoningslöst hundslagsmål helt nära, men förmådde inte ens då känna min sängs trygga värme.

Det var nätt och jämt gryning när jag lämnade huset. Först tog jag tre bröd ur skafferiet och hällde upp vatten i en stor flaska. Skar ett stycke av det rökta hästköttet, lindade det i en tygbit och lade ner också det i min väska. Sen gick jag ut i matsalen och krafsade hastigt ihop en lapp om att jag skulle tillbringa dagen med Janet och att vi förmodligen skulle äta kvällsmat hos Sarah’s faster. Inte för att Far ens märker att jag är borta hela dagarna, och Mor verkar märkligt nog inte bry sig om det, men ändå.

Nere i gränden som leder ner till havet stannade jag till där stenläggningen ännu inte färdigställts och betraktade spåren som hundarna från i natt lämnat efter sitt slagsmål. Det måste ha varit uppehåll hela natten, för skrapmärken av klor, stora trampdynor och skarpt konturerade små kratrar tecknade sig ännu helt tydligt i den kompakta sanden. Jag stod länge och betraktade dessa lämningar. Något var mycket häpnadsväckande. På det hela taget såg denna bild ut som något mycket rent och klart, något genomlyst förklarat. Jag kunde näras nog höra en mild panflöjt spela på avstånd, hur tonerna bars fram över böljande slätter i den höga klara morgonluften, in till det enkla rena sinne hos den lärda kines som en gryning bortanför tiden i all högtidlighet skrev ned dessa tecken innan han slog sig ner för att med värdiga gester inta sitt the.

Jag stod en god stund och begrundade det besynnerliga avståndet mellan en händelse och dess avtryck. Nattens kaotiska tjutande, ylande och dova hotfulla morrande. Skrik och hårda muskulösa kroppar som törnade emot varandra. Köttsår måste ha uppkommit som djuren får svårt att läka i denna fukt.

Men bilden detta slagsmål lämnade efter sig på denna plats ser ut att vara ett oerhört välavvägt användande av en under årtusenden frammejslad och mycket civiliserad utsaga i gränslandet mellan skrift- och bildspråk. Jag stod där och frågade om kommunikation alls är möjlig. Om vi med säkerhet alls kan tyda gångna episoder genom vad de lämnar efter sig åt oss att bevittna.

Sen fortsatte jag ner mot havet. Där vek jag av åt vänster som vanligt. Sedan in på stigen. Där det började stiga uppför lutade jag min kropp framåt en aning och kände jag i självklar tillfredställelse hur vandringen tog över i mig. Jag kände hur jag återigen blev en lågt och långsamt tungt spinnande motor.

Samonzora, 12 Juli 1889

Grönskan är tät och frodig nu. Den klarar sig utan människan. Vi har haft en veckas skolledighet och en till ska snart börja. Det har gett mig en oförklarad glipa. En sällsamhet.

Efter gudstjänsten i söndags klev jag ut ur det låga lilla kalkade kapellet. Stod alldeles stilla i den heta fukten på gårdsplanen men gav ingenting ord. Något stillnat i mig där jag stod. Jag minns att jag tänkte så. "Tanken är stilla, kroppen måste röra sig." Att jag stod där och väntade på mor, Mrs Paddingdale och Chaty Whittery, men att det liksom var det sista rediga jag tänkte på ett bra tag och sedan bara kände hur jag började gå. Det var förstås mycket ohövligt att inte vänta, men värmen var så allomfattande att jag var tvungen att göra mig till ett med den och gå, bara gå.

När jag kom till huset var det tyst. Obemärkt slank jag upp för trapporna och tog av mig söndagskläderna utan att hänga in dem i garderoben. Klädde mig i John’s urtvättade gamla bomullsbyxor jag fann i ett skåp i hans rum och kavlade upp byxbenen ovanför anklarna. Drog en av hans kvarlämnade skjortor över linnet utan att knäppa upp mer än de två översta knapparna. Sen lämnade jag huset via köksvägen och gick mot öns södra del.

Stigen hade nära nog vuxit ihop. Frodigt gräs doftade gott mellan de mörkgröna bladen på buskarna. Jag bar en käpp som jag då och då stötte i marken för att skrämma iväg ormar. Sköt gräset åt sidorna framför mig och jag spanade hela tiden in mellan de täta mörka grenarna. Men egentligen fanns det ingen rädsla i mig. Knappt ens vaksamhet. Ordet är för spetsigt. Man kan säga att jag befann mig i början av ett dån. Och att det enda jag hade i mig var denna nödvändighet av att vara i rörelse, utplåna skillnaden mellan mig och den gröna tjocka hetta jag rörde mig i. Täckt av svett som rann mellan brösten, utefter pannan, längs ryggen.

Timmar tänkte jag inte på, men jag vet sedan förut att det tar ungefär två av strävsam vandring för att komma fram till den lilla viken med vit sand mellan svarta sträva klippblock. Efter att jag gått omkring för att noga kontrollera att ingen människa fanns i närheten tog jag långsamt av mig kläderna och rullade ihop dem och lade dem i en grenklyka. Sedan vadade jag ut i det svalkande vattnet.

Hit hade jag kommit ibland förra året för att vara ensam, men det var en besvärlig terräng att ta sig igenom, och jag minns att jag då alltid innan noga vägde umbärandet mot lättnaden av den lilla tid jag sedan hann tillbringa där innan jag var tvungen att vända om för att vara tillbaka innan skymningen. Det var tiden innan biblioteket fanns. Det har nästan börjat kännas som en annan era.

Den här gången var det aldrig fråga om ett beslut att ta sig hit. Det var en nödvändighet av ett slag som kändes som en uppgörelse mellan min kropp och klimatet som jag bara hade att vackert följa.

På kvällen smet jag sent in och ville inte bli sedd av någon. Jag sov långt in på måndagen, men efter frukost satte jag kurs mot den lilla strandskrevan igen. Vandringen var lika viktig som målet. Som sagt; jag tänkte inte. Likadant på tisdagen. Och resten av veckans dagar. Skrubbsår döljer jag lätt när jag kommer tillbaka till huset om kvällarna. Djupare och djupare in i ordlöshet. En sällsam njutning, men är detta att leva? Får man göra såhär? Hur länge går det att minnas dagar utan ord? Är det något jag gör mig skyldig till? Jag har en känsla av det.