Samonzora, 14 juli 1889

Natten kommer och går i mig. Klockan och solen är något annat. Sov ojämnt och ryckigt. Nacken kändes hela tiden stel och kudden var ingen vän. Drömmarna var så ihåligt meningslösa att de inte gick att skilja från ljuden från undervåningen.

Strax innan jag i alla fall fick försvinna lite grann hörde jag ett skoningslöst hundslagsmål helt nära, men förmådde inte ens då känna min sängs trygga värme.

Det var nätt och jämt gryning när jag lämnade huset. Först tog jag tre bröd ur skafferiet och hällde upp vatten i en stor flaska. Skar ett stycke av det rökta hästköttet, lindade det i en tygbit och lade ner också det i min väska. Sen gick jag ut i matsalen och krafsade hastigt ihop en lapp om att jag skulle tillbringa dagen med Janet och att vi förmodligen skulle äta kvällsmat hos Sarah’s faster. Inte för att Far ens märker att jag är borta hela dagarna, och Mor verkar märkligt nog inte bry sig om det, men ändå.

Nere i gränden som leder ner till havet stannade jag till där stenläggningen ännu inte färdigställts och betraktade spåren som hundarna från i natt lämnat efter sitt slagsmål. Det måste ha varit uppehåll hela natten, för skrapmärken av klor, stora trampdynor och skarpt konturerade små kratrar tecknade sig ännu helt tydligt i den kompakta sanden. Jag stod länge och betraktade dessa lämningar. Något var mycket häpnadsväckande. På det hela taget såg denna bild ut som något mycket rent och klart, något genomlyst förklarat. Jag kunde näras nog höra en mild panflöjt spela på avstånd, hur tonerna bars fram över böljande slätter i den höga klara morgonluften, in till det enkla rena sinne hos den lärda kines som en gryning bortanför tiden i all högtidlighet skrev ned dessa tecken innan han slog sig ner för att med värdiga gester inta sitt the.

Jag stod en god stund och begrundade det besynnerliga avståndet mellan en händelse och dess avtryck. Nattens kaotiska tjutande, ylande och dova hotfulla morrande. Skrik och hårda muskulösa kroppar som törnade emot varandra. Köttsår måste ha uppkommit som djuren får svårt att läka i denna fukt.

Men bilden detta slagsmål lämnade efter sig på denna plats ser ut att vara ett oerhört välavvägt användande av en under årtusenden frammejslad och mycket civiliserad utsaga i gränslandet mellan skrift- och bildspråk. Jag stod där och frågade om kommunikation alls är möjlig. Om vi med säkerhet alls kan tyda gångna episoder genom vad de lämnar efter sig åt oss att bevittna.

Sen fortsatte jag ner mot havet. Där vek jag av åt vänster som vanligt. Sedan in på stigen. Där det började stiga uppför lutade jag min kropp framåt en aning och kände jag i självklar tillfredställelse hur vandringen tog över i mig. Jag kände hur jag återigen blev en lågt och långsamt tungt spinnande motor.

Samonzora, 12 Juli 1889

Grönskan är tät och frodig nu. Den klarar sig utan människan. Vi har haft en veckas skolledighet och en till ska snart börja. Det har gett mig en oförklarad glipa. En sällsamhet.

Efter gudstjänsten i söndags klev jag ut ur det låga lilla kalkade kapellet. Stod alldeles stilla i den heta fukten på gårdsplanen men gav ingenting ord. Något stillnat i mig där jag stod. Jag minns att jag tänkte så. "Tanken är stilla, kroppen måste röra sig." Att jag stod där och väntade på mor, Mrs Paddingdale och Chaty Whittery, men att det liksom var det sista rediga jag tänkte på ett bra tag och sedan bara kände hur jag började gå. Det var förstås mycket ohövligt att inte vänta, men värmen var så allomfattande att jag var tvungen att göra mig till ett med den och gå, bara gå.

När jag kom till huset var det tyst. Obemärkt slank jag upp för trapporna och tog av mig söndagskläderna utan att hänga in dem i garderoben. Klädde mig i John’s urtvättade gamla bomullsbyxor jag fann i ett skåp i hans rum och kavlade upp byxbenen ovanför anklarna. Drog en av hans kvarlämnade skjortor över linnet utan att knäppa upp mer än de två översta knapparna. Sen lämnade jag huset via köksvägen och gick mot öns södra del.

Stigen hade nära nog vuxit ihop. Frodigt gräs doftade gott mellan de mörkgröna bladen på buskarna. Jag bar en käpp som jag då och då stötte i marken för att skrämma iväg ormar. Sköt gräset åt sidorna framför mig och jag spanade hela tiden in mellan de täta mörka grenarna. Men egentligen fanns det ingen rädsla i mig. Knappt ens vaksamhet. Ordet är för spetsigt. Man kan säga att jag befann mig i början av ett dån. Och att det enda jag hade i mig var denna nödvändighet av att vara i rörelse, utplåna skillnaden mellan mig och den gröna tjocka hetta jag rörde mig i. Täckt av svett som rann mellan brösten, utefter pannan, längs ryggen.

Timmar tänkte jag inte på, men jag vet sedan förut att det tar ungefär två av strävsam vandring för att komma fram till den lilla viken med vit sand mellan svarta sträva klippblock. Efter att jag gått omkring för att noga kontrollera att ingen människa fanns i närheten tog jag långsamt av mig kläderna och rullade ihop dem och lade dem i en grenklyka. Sedan vadade jag ut i det svalkande vattnet.

Hit hade jag kommit ibland förra året för att vara ensam, men det var en besvärlig terräng att ta sig igenom, och jag minns att jag då alltid innan noga vägde umbärandet mot lättnaden av den lilla tid jag sedan hann tillbringa där innan jag var tvungen att vända om för att vara tillbaka innan skymningen. Det var tiden innan biblioteket fanns. Det har nästan börjat kännas som en annan era.

Den här gången var det aldrig fråga om ett beslut att ta sig hit. Det var en nödvändighet av ett slag som kändes som en uppgörelse mellan min kropp och klimatet som jag bara hade att vackert följa.

På kvällen smet jag sent in och ville inte bli sedd av någon. Jag sov långt in på måndagen, men efter frukost satte jag kurs mot den lilla strandskrevan igen. Vandringen var lika viktig som målet. Som sagt; jag tänkte inte. Likadant på tisdagen. Och resten av veckans dagar. Skrubbsår döljer jag lätt när jag kommer tillbaka till huset om kvällarna. Djupare och djupare in i ordlöshet. En sällsam njutning, men är detta att leva? Får man göra såhär? Hur länge går det att minnas dagar utan ord? Är det något jag gör mig skyldig till? Jag har en känsla av det.