Samonzora den 4 september 1889

Så mycket har jag förstått av konflikten mellan far och Mr Swinston att den i huvudsak gäller hur de ska förhålla sig till infödingarnas krav på inflytande över bygget. Medlen är ju våra. Men ytterligare fördröjningar och avstannade byggen och utdikningar tjänar ingen på. Där tycks de vara överens. När jag frågat har far undvikande och överslätande uttryckt det som att de på det stora hela är överens i sak, men inte i form. Men det är inte utan att jag börjat tvivla. De allt mera sammanbitna diskussionerna inifrån arbetsrummet får mig att undra om de inte även är oense beträffande sak. Korta brottstycken jag snappat upp, dels hemma hos Janet, dels i passagen utanför fars arbetsrum här hemma, har fått mig att förstå att meningsskiljaktighet inte bara tycks gälla huruvida de ska köpslå och förhandla med infödingarnas företrädare eller inte, utan också om målet är att dominera ön eller att kontrollera den. Jag önskar att jag kunde fråga ut far närmare om detta. Men dels är han alltför upptagen för att ha tid med mig och mina frågor, dels skulle han kunna få för sig att jag trots allt håller på att göra mig redo för att en dag ta över hans affärer, i den händelse John inte kommer att komma tillbaka. Men kanske vore det lika bra att trygga far i den förvissningen. Inte av gemen svekfullhet, men av det enkla skäl att upprorets eller ens uppbrottets tid är så långt bort att jag ännu knappt anar konturerna av det. Kommer jag någonsin?

Sedan skolterminen börjat och Mrs Winther är tillbaka i posthuset har mina utflykter till den lilla viken upphört. Det finns inte längre någon tid för den typen av ordlösa drömmar. Jag studerar flitigare än någonsin. Ett A i historia skulle innebära att jag kan flyttas upp till Mr Doughts klass redan efter jul. Men på eftermiddagarna går jag till posthuset. Mrs Winther har fler böcker i sina hyllor än någonsin. Sorterade, inte efter ämne eftersom ämnena i de flesta av de nytillkomna böckerna ofta är så komplexa att de inte låter sig sorteras i bokstavsordning, utan efter författarens familjenamn. Familjenamnet först, och bara i andra hand, på en mer närsynt nivå, förnamnet.

Det finns också kvinnliga författare till flera av dessa böcker. Igår gav hon mig ett exemplar betitlat ”Astarte” och med författarinnans namn K. Boye inpräglat i mörkblått längs bokryggen. Hon tog den ur hyllan bakom sig, just när jag samlat ihop mina saker och skulle gå hem till kvällsmaten.  Den här tror jag du skall uppskatta May, sa hon, och drog den ur hyllan som vore den ett dyrt och ömtåligt smycke eller klädesplagg.

Högtidligt sade hon att exemplaret ännu var osprättat. Jag tackade och lade ned den i axelremsväskan.

Efter kvällsmaten satte jag mig på sängen och drog fram den ur väskan för att läsa dess baksidestext. Jag beundrade den utsökta utgåvan och kände av Mrs Winthers högtidlighet hon verkade lägga i detta att den var osprättad. Men sedan jag rest mig för att hämta brevkniven från skrivbordet och separerat de första sidorna från varandra,  tyckte jag nog ändå att det mer än högtidligt kändes lite ensligt att inga andra ögon, än  innan mina skulle, hade rört vid dessa ord av författarinnan K. Boye.

Samonzora, 29 augusti 1889

Samonzora, 29 Augusti

Jag kom tillbaka en tidig morgon för flera dygn sedan nu, som vanligt innan någon vaknat. Men sen gick jag inte igen. Gick ut på verandan i går natt och kände kylan upp genom fötterna. Ser upp mot trädkronorna. Ännu är de högre än mig.

Lättnad.

Än har nog inte Mrs Winther tagit kappan och handskarna från herrbetjänten, inte klivit ut på trappan och gått över posthusplanen, inte tagit cykeln hon fått från en vän i Amerika, inte cyklat till andra sidan ön.

Går omkring och undrar hur lång tid...

Drar med mig regnet och går in. Ännu ett stycke. Tid för kasus.

Vänder icke på svartvit persienne, slår mig bara ner vid mitt bord.

………. (per ano ) perenne. –er (plural) flerårig, återkommande per årscirkel.

Samonzora 15 juli, 1889

Vattenbrynet var denna dags centrala spelplats. I stället för att skrida rakt ut i havet när jag nått den lilla strandgömman mellan klippblocken strövade jag länge längsmed vattenbrynet. Vatten nådde mig till anklarna och regnets droppar var tunna, en tät lätt sky runt mig där jag gick, fram och åter i ett upphörande av tiden.

Så småningom satte jag mig ner med fotsulorna ställda mot havet och lät vågorna svepa upp över mina fötter och lår vid varje väldig utandning. Havet andades ut och drog sig tillbaka. Varje gång strilades sanden runt mig undan, men en oglamorös tron bildades under mig som en allt knöligare upphöjning. Är det vad som bereds en människa som sitter stilla mitt i världens andetag?

Jag sträckte ut mig och lät mig rullas runt i det grunda vattnet. Så kom en större våg och jag råkade dra in vatten i lungorna och hostade våldsamt ur mig det svidande salta vattnet. När jag hämtat mig fick jag syn på en stor svart myra som pilade omkring som om den varit på väg någonstans. Först noterade jag den bara, och den spatserade ut ur mitt synfält. Men snart dök den upp igen och började uppta mer och mer av mitt tilltagande intresse. Snart sköljs den ut till havs, föreställde jag mig. Men efter varje våg dök den upp igen och jag började studera dess teknik. Det visade sig att när vågen kom, så tryckte den sina ben mot kroppen och flöt. Så fort ytan drog sig tillbaka och satte ned den i sanden igen fällde den ut benen och ilandet återupptogs. Jag reste mig upp och följde i hukad ställning efter den och betraktade dess förehavanden.

Ett rättfärdigande dök upp inom mig innan jag kände anklagelsen. Det är en myra, ett litet svart blankt kryp. Dessa studier är därmed rättfärdiga. För det var helt avgjort så att jag studerade denna kolsvarta lilla insekt helt utifrån och utan minsta sympati för den. Min blick var kliniskt observerande, men därför inte heller ett spår fientlig. En sådan blick kan skada en varelse med känslor, men inte vaxsvart bestående av bara instinktiv vilja. Med kupade händer började jag bygga sandvallar för att hindra myrans framfart. Jag ville se den bara göra och göra och göra, i en aldrig sinande räcka av instinkter.

Men så upptäckte jag hur den inte tycktes så mycket som ta notis om mina hinder, utan bara helt oförväget besteg dem, ett efter ett, som om de inte funnits. En lite aggression började nu i alla fall växa fram hos mig, Jag byggde högre och högre sandhinder åt den, som vågornas rullningar sköljde bort i sin jämna takt. Jag följde efter myran ett stycke upp på stranden och formade en sandhög hundra gånger så stor som mitt lilla studieobjekt. Jag såg hur den precis som tidigare knappt tycktes lägga märke till lutningen, men så, när den nådde toppen av sandhögen, blev den stående. Nya försök och hela tiden samma sak. Plötsligt, med ett förakt jag i samma slag tyckte jag gjort mig förtjänt av, slog det mig: Du kan inte klättra nedåt! Ditt patetiska lilla kryp! Precis allting som kommer i din väg hanterar du som om det inte knappt ens vore en omständighet. Allting, utan minsta spår av tvekan. Men du är helt och hållet oförmögen att klättra nedåt, där tar hela din strävdumma instinkt tvärslut. Ha!

Så lämnade jag myran där och vadade med knappt förnimbar tillfredställelse ut i havet. Lade mig att flyta i det salta vattnet ett slag, simmade några tag och otänkte på annat medan jag lät min blick treva längs den suddiga horisonten.

Samonzora, 14 juli 1889

Natten kommer och går i mig. Klockan och solen är något annat. Sov ojämnt och ryckigt. Nacken kändes hela tiden stel och kudden var ingen vän. Drömmarna var så ihåligt meningslösa att de inte gick att skilja från ljuden från undervåningen.

Strax innan jag i alla fall fick försvinna lite grann hörde jag ett skoningslöst hundslagsmål helt nära, men förmådde inte ens då känna min sängs trygga värme.

Det var nätt och jämt gryning när jag lämnade huset. Först tog jag tre bröd ur skafferiet och hällde upp vatten i en stor flaska. Skar ett stycke av det rökta hästköttet, lindade det i en tygbit och lade ner också det i min väska. Sen gick jag ut i matsalen och krafsade hastigt ihop en lapp om att jag skulle tillbringa dagen med Janet och att vi förmodligen skulle äta kvällsmat hos Sarah’s faster. Inte för att Far ens märker att jag är borta hela dagarna, och Mor verkar märkligt nog inte bry sig om det, men ändå.

Nere i gränden som leder ner till havet stannade jag till där stenläggningen ännu inte färdigställts och betraktade spåren som hundarna från i natt lämnat efter sitt slagsmål. Det måste ha varit uppehåll hela natten, för skrapmärken av klor, stora trampdynor och skarpt konturerade små kratrar tecknade sig ännu helt tydligt i den kompakta sanden. Jag stod länge och betraktade dessa lämningar. Något var mycket häpnadsväckande. På det hela taget såg denna bild ut som något mycket rent och klart, något genomlyst förklarat. Jag kunde näras nog höra en mild panflöjt spela på avstånd, hur tonerna bars fram över böljande slätter i den höga klara morgonluften, in till det enkla rena sinne hos den lärda kines som en gryning bortanför tiden i all högtidlighet skrev ned dessa tecken innan han slog sig ner för att med värdiga gester inta sitt the.

Jag stod en god stund och begrundade det besynnerliga avståndet mellan en händelse och dess avtryck. Nattens kaotiska tjutande, ylande och dova hotfulla morrande. Skrik och hårda muskulösa kroppar som törnade emot varandra. Köttsår måste ha uppkommit som djuren får svårt att läka i denna fukt.

Men bilden detta slagsmål lämnade efter sig på denna plats ser ut att vara ett oerhört välavvägt användande av en under årtusenden frammejslad och mycket civiliserad utsaga i gränslandet mellan skrift- och bildspråk. Jag stod där och frågade om kommunikation alls är möjlig. Om vi med säkerhet alls kan tyda gångna episoder genom vad de lämnar efter sig åt oss att bevittna.

Sen fortsatte jag ner mot havet. Där vek jag av åt vänster som vanligt. Sedan in på stigen. Där det började stiga uppför lutade jag min kropp framåt en aning och kände jag i självklar tillfredställelse hur vandringen tog över i mig. Jag kände hur jag återigen blev en lågt och långsamt tungt spinnande motor.

Samonzora, 12 Juli 1889

Grönskan är tät och frodig nu. Den klarar sig utan människan. Vi har haft en veckas skolledighet och en till ska snart börja. Det har gett mig en oförklarad glipa. En sällsamhet.

Efter gudstjänsten i söndags klev jag ut ur det låga lilla kalkade kapellet. Stod alldeles stilla i den heta fukten på gårdsplanen men gav ingenting ord. Något stillnat i mig där jag stod. Jag minns att jag tänkte så. "Tanken är stilla, kroppen måste röra sig." Att jag stod där och väntade på mor, Mrs Paddingdale och Chaty Whittery, men att det liksom var det sista rediga jag tänkte på ett bra tag och sedan bara kände hur jag började gå. Det var förstås mycket ohövligt att inte vänta, men värmen var så allomfattande att jag var tvungen att göra mig till ett med den och gå, bara gå.

När jag kom till huset var det tyst. Obemärkt slank jag upp för trapporna och tog av mig söndagskläderna utan att hänga in dem i garderoben. Klädde mig i John’s urtvättade gamla bomullsbyxor jag fann i ett skåp i hans rum och kavlade upp byxbenen ovanför anklarna. Drog en av hans kvarlämnade skjortor över linnet utan att knäppa upp mer än de två översta knapparna. Sen lämnade jag huset via köksvägen och gick mot öns södra del.

Stigen hade nära nog vuxit ihop. Frodigt gräs doftade gott mellan de mörkgröna bladen på buskarna. Jag bar en käpp som jag då och då stötte i marken för att skrämma iväg ormar. Sköt gräset åt sidorna framför mig och jag spanade hela tiden in mellan de täta mörka grenarna. Men egentligen fanns det ingen rädsla i mig. Knappt ens vaksamhet. Ordet är för spetsigt. Man kan säga att jag befann mig i början av ett dån. Och att det enda jag hade i mig var denna nödvändighet av att vara i rörelse, utplåna skillnaden mellan mig och den gröna tjocka hetta jag rörde mig i. Täckt av svett som rann mellan brösten, utefter pannan, längs ryggen.

Timmar tänkte jag inte på, men jag vet sedan förut att det tar ungefär två av strävsam vandring för att komma fram till den lilla viken med vit sand mellan svarta sträva klippblock. Efter att jag gått omkring för att noga kontrollera att ingen människa fanns i närheten tog jag långsamt av mig kläderna och rullade ihop dem och lade dem i en grenklyka. Sedan vadade jag ut i det svalkande vattnet.

Hit hade jag kommit ibland förra året för att vara ensam, men det var en besvärlig terräng att ta sig igenom, och jag minns att jag då alltid innan noga vägde umbärandet mot lättnaden av den lilla tid jag sedan hann tillbringa där innan jag var tvungen att vända om för att vara tillbaka innan skymningen. Det var tiden innan biblioteket fanns. Det har nästan börjat kännas som en annan era.

Den här gången var det aldrig fråga om ett beslut att ta sig hit. Det var en nödvändighet av ett slag som kändes som en uppgörelse mellan min kropp och klimatet som jag bara hade att vackert följa.

På kvällen smet jag sent in och ville inte bli sedd av någon. Jag sov långt in på måndagen, men efter frukost satte jag kurs mot den lilla strandskrevan igen. Vandringen var lika viktig som målet. Som sagt; jag tänkte inte. Likadant på tisdagen. Och resten av veckans dagar. Skrubbsår döljer jag lätt när jag kommer tillbaka till huset om kvällarna. Djupare och djupare in i ordlöshet. En sällsam njutning, men är detta att leva? Får man göra såhär? Hur länge går det att minnas dagar utan ord? Är det något jag gör mig skyldig till? Jag har en känsla av det.

Samonzora, 3 juni 1889

Vi fick tillbaka skrivningarna i geografi denna morgon. Alla rätt. Ändå har jag känslan av att ha fuskat mig till poängen. Jag menar inte stenarna jag olovandes lät slinka ner i väskan för att få bättre tid att pränta in deras namn innanför min panna. Nej, jag menar bara att geografi ju rimligtvis bör handla om världen, och vad vet jag egentligen om världen? Ingenting! Det händer att de ord som används om den ploppar upp i mitt arma huvud i rättan tid och på rättan plats, men vad är det mer än ord? Ord jag till största del snappat upp ur berättelser någon suttit någonstans och fantiserat ihop.

Charlotte har tre dagars ledighet för att ta hand om sin lille son som visst är mycket allvarligt sjuk. Jag irriterar mig i hemlighet på hur stolt mor är över att låta henne få ledigt. Ibland misstänker jag henne till och med för att tillåta Charlotte’s ledighet enkom för att få möjlighet att ondgöra sig över hur illa vår scullery maid Elbeb sköter om hushållet nästan helt på egen hand när Charlotte inte är här. Jag hör gång på gång mor säga till alla som vill höra på att det är en väldig tur för Elbeb att detta hushåll inte bedrivs i England för där råder minsann betydligt högre krav, krav som skulle få vilken lat tjänare häromkring som helst att blekna till albinos med utstående öron. Hon säger faktiskt så. Jag antar att hon försöker få det hela att låta oskyldigare genom att lägga in vad hon menar vara ett hjärtligt skämt i språket. Hon låtsas inte förstå att effekten snarare blir den motsatta. Skulle detta vara England och skulle hon inte vara en så frisinnad husfru, fortsätter mor, varv på varv, så skulle både Elbeb och för så vitt förmodligen även Charlotte ryka med förklädet före. Och så ska de vara glada att mor själv vet vad det vill säga att vara ung och fattig och eländig ty innan hon gifte sig med far var ju även hon en enkel jänta från bondlandet, och om de bara visste sen vad de hårda vintrarna i Skandinavien ville säga.

Efter kvällsmaten gick jag ut i köket där Elbeb var i färd med att skopa upp heta stenar ur spisen. Invid henne stod en rullvagn jag inte kan minnas att jag sett förut. Ovanpå den en illa ihopsvetsad låda där hon sänkte ner stenarna och drog iväg med dem för att stryka bordslinnet i det lilla utrymmet innanför köket. En kort nick mot mig. En kort och förvirrad sekund, som om hon tvekade över om det var det rätta att göra så, innan hon återigen fäste sin försagda blick på arbetet.

Jag tror att stenarna som hettas upp och läggs i strykjärnet kallas kol, men jag är inte säker. Jag tror att de skeppas hit i botten av väldiga fartyg som kommer hit några gånger per år och lägger till nere vid hamnen. Dessa stenar är lika svarta som dem och dammar gott och väl tillräckligt för att kunna vara orsak till att nästan bara ögonens vitor syns i ansiktena på de män med krumma ben som kommer stretande uppför backen från hamnen mot kvällningen dessa dagar då skeppen lägger till vid de stora gjutna kajkanterna och töms på sin last och dagen därpå åter igen försvunnit till havs.

Jag kan inte fråga Elbeb om namnet på stenarna, för har hon ett namn på dem så är det ett lokalt namn jag inte har någon nytta av. Jag ska ju inte bli här så vidare värst länge. Och böcker på detta språk finns säkert inte ens. Jag skulle kunna fråga mor om vad stenarna kallas, på engelska eller på svenska, men det vill jag inte göra. Antingen skulle hon indirekt förmana mig genom att mena att det är knappast är något hennes dotter behöver uppta tankeutrymme med, eller så skulle hon som vanligt beskylla mig för att leva i en värld som tillhör romaner och folianter och i vilken middagskonversationen menar jag att jag kulle vara behjälpt av att veta vad husorna har i sina strykjärn! Hon kan inte för sitt liv begripa att vad jag lär mig rabbla utantill i skolan för det mesta är så långt mycket mera världsfrånvänt och bortanför än romanerna jag läser och redskapen vi har i vårt eget kök. Eller är det just det hon så väl förstår, och är beredd att offra snart sagt vad som helst för att hålla denna vetskap på avstånd?

Samonzora, 23 maj 1889

Jag har stulit idag. Nej, det har jag inte. Jag har lånat. Jag har missbrukat ett förtroende. Nej förresten, jag har gjort mesta möjliga av förtroendet som visats mig.

Såhär var det: Eftersom jag och Jane uppfattas som allmänt skötsamma och pålitliga, erbjöd Mr Mitchton oss att efter lunchrasten få sitta i kartrummet och studera inför skrivningen i geografi vi ska ha om två veckor, medan han gick igenom sjöfåglarnas parningsritualer och avkommans överlevnadsmöjligheter med en grupp elever från de lägre årskurserna.

Jag och Jane satt bredvid varandra med uppslagna böcker på det långsmala bordet framför oss, omgivna av kartor som doftade Världsbeskrivning, ödlefoster och ett fiskhjärta i formalin och massvis av insekter på nålar i skåpen och på hyllorna längs väggarna omkring oss i det dammiga rummet. Solen som sken in genom den höga, smala fönsterskåran med sitt galler som börjat rosta en aning, blev varmare och gulare i takt med att vi blev sömnigare. Mr Michtons röst från det angränsade rummet hade för länge sedan tystnat, och mer än en timme hade passerat sedan bullret och hasandet av en skolklass yngre elever som utrymmer en skolsal hade tynat bort. Vi hade varit flitiga. Skrivit av fakta om jordskorpans krackelering och landmassors förflyttningar och växelvis förhört varandra på uppkomst och orsak till öknars utbredning, om tillväxttid och livsbana för en medelstor ek i utkanten av London samt den ytspänning och vind som gjorde Christopher Columbus långa seglats möjlig. Med mera.

Men nu tog Jane upp något ur sin väska för att visa mig. Hon föste med armen undan skolböcker och anteckningsblock en smula för att lägga upp papperspaketet på bordet, knöt upp snörena och vecklade andäktigt upp det. I paketet låg en vacker blus i matt gräddvit siden med tätt placerade guldinfattade pärlemostenar till knappar. Jag förstår inte att hon fått lov att bära den med sig i väskan. Kanske hade hon inte fått lov till det, men gjorde det ändå. Medan hon försvann i drömskt suckande med ögonen helt fästade på blusen, eller innanför den, och frågade mig om jag tyckte att det var lämpligt att hon bar den vid nästa tillfälle som hon skulle inviteras till Johns familj, eller inte, tog jag raskt och obemärkt en av de trälådorna med 24 sorters olika stenarter som stod travade på bordskanten och föste ner den i min egen väska. Nu skulle jag i lugn och ro hemma i mitt rum kunna studera dessa stenar och det borde inte bli några problem för mig att svara alla rätt på skrivningen sedan, åtminstone inte vad dessa stenarter anbelangade. Lika bra att inte säga något till någon om det, inte ens till Jane. Bara se till att efter skrivningen hitta ett sätt att diskret placera tillbaka skrinet på sin plats utan att någon upptäckt att den varit borta. Det fanns ju trots allt minst 20 stycken lådor till med samma sorters stenar i, så vem skulle upptäcka detta bagatellartade lån.

Vi skiljdes redan utanför skolbyggnaden. Jane hade lovat sin hushållerska att gå via byn på hemväg och köpa ingefära och citroner. Själv såg jag fram emot att ensamt strosa hemåt längs vattnet för att låta tankarna vandra som de vill ett slag, så som jag fått för vana att göra om eftermiddagarna. Stenarna i min väska bullrade lite i sina fack och jag försökte gå mjukt för att de skulle hålla sig mera stilla därinne.

Vattnet är oerhört högt nu, men när tidvattnet dragit sig tillbaka kan man fortfarande gå i den täta, tunga sanden.

På långt håll såg jag en mörk gestalt, som jag först tog för en trästock, ligga utsträckt. När jag kom närmare såg jag att det var en man, en inföding alldeles ensam och utsträckt på rygg med sina slutna ögon mot solen, armhålorna blottade och bakhuvudet vilande i sina korsade händer bakom nacken. Han hade ingenting annat än ett litet höftskynke på sig. Då såg jag plötsligt hur hans pick under tyget stod rätt upp mot himlen. Först blev jag givetvis bestört och chockerad. Jag gick tyst förbi så att han inte skulle vakna till och höra mig, se mig, tilltala mig, kanske resa sig och komma efter mig. Men det gjorde han nu inte. Han bara låg där och vilade vid havet med sin pick stående helt upp mot himmelen.

När jag nu ikväll sitter häruppe och lägger stenarna i olika ordningar för att rabbla deras namn, kommer jag hela tiden av mig och synen av mannen på stranden kommer inför mig igen och igen. Jag får inte bilden att stämma ihop med min upplevelse av den. Naturligtvis är det jag beskådade både anskrämligt och skamligt ju, ja rent av avskyvärt. Men ändå. Det var något så alltigenom självklart och enkelt i denna pick som helt opersonligt var uppställd mot världarna och himlarna, utan att egentligen vilja något, hota något, tvinga ner något på knä. Jag får den inte ur skallen. Och uppriktigt sagt vill jag inte heller helt och hållet ha den ut ur skallen.