Fredagen den 29 April 1889, Samonzora

För att slippa det genomträngande strupljudet av den dumma svarta fågelskocken utanför, stänger jag fönstret. Luften står ju lika obönhörligt stilla oavsett. Jag går tillbaka till skrivbordet och sjunker ned på den vinkelräta stolen igen.

Vore det inte för att far är upptagen i affärer, som visst har trasslat till sig, så skulle vi rest till England redan för flera veckor sen. Istället blir vi kvar, kvar, kvar.

När far har krångliga affärer blir han lynnigare än annars, men de flesta av hans sinnessvängningar kapslas in i en stoisk bortvändhet. Mor eller John kan fråga honom om någonting, vad som helst, i vardaglig ton, och bara mötas av en tystnad. Som om han inte hört. Möjligen har han faktiskt inte hört. Han har tankarna i en enda fåra. En fåra vi inte vet någonting om. Jag kan bara ana dess konturer. Ser man på hans ansikte och hans ansträngt stela kroppshållning dessa tider vill man heller inte veta så mycket om den fåran. Vi ser honom vid frukostbordet. Och när han tar sin kavaj och sin hatt i hallen och lämnar huset. Det står en lukt omkring honom då.

Samonzora, April 1889

Samonzora, den tjugoförsta april, 1889

Rummet är outsägligt kvavt. Det är sent i april. Vi har haft ett par åskväder som dundrat och sprängt sig själva i inga bitar och till ingen nytta över havet den senaste veckan. Luften står lika oföränderligt stilla därute, liksom här inne i gränderna bakom huset. Kanske blir det annorlunda nästa månad, månaden jag är uppkallad efter. En tid för jorden att torka upp, visa sig utan slöja ett ögonblick igen innan det rika regnet kommer, det som tvingar, men på ett annat sätt. Som skiljer på vatten och luft med en så självklar auktoritet att den är välkommen. Mjuka ljumna rännilar som kommer från en plats högt över våra förstånd och väcker… ja, det mesta.

Förresten är det nog inte auktoriteten med vilken monsunen anländer som gör att vi stiger åt sidan för dess kraft och säger välkommen. Det är just den där precisionen. Det tydliga avskiljandet mellan luft och vatten. Regnet kan inte benämna sig själv. Lika litet som luften kan det. Men i juni, ja kanske redan i juni får vi hjälp av själva klarheten. Då säger vi att det ena är detta och inte det där, och vi pekar och säger att den där därborta skiljer sig från denna här. Vi tror att vi skapar klarhet med det där pekandet och med de där orden. Men jag är inte så säker. Kanske kommer klarheten innan, och sedan, med hjälp av den, orden. När vi börjar så får vi i alla fall lättare att andas. Det är det enda vi bryr oss om.

Men nu är det alltså så kvavt att jag vare sig kan andas eller tänka.

Åh, det är i sanning kvavt. Jag misstänker att det är ett uthållighetstest, att jag ska visa mitt tålamod. Men den tunga luften som har mig i sitt grepp har alldeles fått mig att glömma vad tålamodet i så fall skulle gälla.

Ja, det är verkligen olidligt.

Min vita klänning klibbar mot lår och rygg när jag reser mig för att gå fram för att slå upp fönsterluckorna. Ett blekgrått dis över det stilla vattnet. Men det ser snällt ut. Bara små mjuka rullor som klappar strandlinjen, nästan blygt.