Samonzora 31 oktober 1889

Det är en gång mellan sömn och vaka. Dröm som är rimlig och överensstämmande med vardagens tid, steg och vägar. Men det är inte jag som går dem. Jo, det är jag, men jag är inte mina stegs motor. De kräver inte mitt beslutsfattande, jag bara följer med. Drömmen spinner mig framåt. Jag går mot husen på östsidan. Jag ska leta efter något förlorat som jag aldrig haft. Något alltigenom familjärt, men som jag aldrig känt i min hand. Jag går den sandiga vägen, solens hetta runt mig, syrsorna, den lätta stigningen. En bit fram gör vägen sin böj. Jag kommer att följa den. Ytterligare ett stycke längre fram går avtagsvägen mot Northville, och senare, vet jag också i drömmen,  tar vägen till Leidenmanns av . Ännu ser jag inte havet på min högra sida, men också i drömmen ligger det där, anas, såsom hav anas liksom aningen om att land upphör och man förstår att det betyder hav. Jag går och går. Mot husen. De små låga vita husen som är en synd.  På vägen ligger plötsligt ett pappersark för mina fötter. Vitt. Oskrivet. Jag trevar i klänningstyget och hittar en penna. Mitt hjärta slår fortare. Inte här, tänker jag i drömmen. Så är jag i ett av husen. Svalkan sköljer över mig. Enskildhetens dunkla klarhet. Det tutar högt att jag kastas mot vägrenen. Det är Mr Leidenmann. Med mor på passagerarplatsen! De far förbi mig. Sanden yr efter dem. Jag drar en lättnadens suck. Syrsornas ljud igen. Då hör jag hur det ur cikadornas ljud föds ett annat, bilmotorns spinnande igen. Lägre. Lyfter blicken från det tomma arket i sanden och ser bilen komma backande mot mig i den torra vägens hjulspår. Just i jämnhöjd med mig sträcker mor ut sina bägge händer för att grabba tag i mig. Jag vaknar av hennes blick. Det är fredag. Fönstret står öppet. Jag har försovit mig. Jag kliver ur sängen och stänger fönstret innan jag klär mig utan att tvätta mig. Ingen frukost. Småspringer mot skolan.

Det har snart gått en vecka sedan jag var borta vid den östra stranden. Dröjde vid husen, hittade barkbiten med inskriptionerna som jag fortfarande förvarar i skrivbordslådan. Örhänget. Jag måste ha tappat det där. Jag måste, jag vill, gå tillbaka och leta efter det. Jag kommer inte att hitta det. Det är inte heller vad saken gäller. Jag ska gå osedd. Jag ska gå för att ta reda på vad synden jag känner vid tanken på husen gäller. Den måste väl finnas där? Svaret måste väl finnas där, vid de låga, vita husen?