tisdag 11 januari 2011

Samonzora 15 juli, 1889


Vattenbrynet var denna dags centrala spelplats. I stället för att skrida rakt ut i havet när jag nått den lilla strandgömman mellan klippblocken strövade jag länge längsmed vattenbrynet. Vatten nådde mig till anklarna och regnets droppar var tunna, en tät lätt sky runt mig där jag gick, fram och åter i ett upphörande av tiden.

Så småningom satte jag mig ner med fotsulorna ställda mot havet och lät vågorna svepa upp över mina fötter och lår vid varje väldig utandning. Havet andades ut och drog sig tillbaka. Varje gång strilades sanden runt mig undan, men en oglamorös tron bildades under mig som en allt knöligare upphöjning. Är det vad som bereds en människa som sitter stilla mitt i världens andetag?

Jag sträckte ut mig och lät mig rullas runt i det grunda vattnet. Så kom en större våg och jag råkade dra in vatten i lungorna och hostade våldsamt ur mig det svidande salta vattnet. När jag hämtat mig fick jag syn på en stor svart myra som pilade omkring som om den varit på väg någonstans. Först noterade jag den bara, och den spatserade ut ur mitt synfält. Men snart dök den upp igen och började uppta mer och mer av mitt tilltagande intresse. Snart sköljs den ut till havs, föreställde jag mig. Men efter varje våg dök den upp igen och jag började studera dess teknik. Det visade sig att när vågen kom, så tryckte den sina ben mot kroppen och flöt. Så fort ytan drog sig tillbaka och satte ned den i sanden igen fällde den ut benen och ilandet återupptogs. Jag reste mig upp och följde i hukad ställning efter den och betraktade dess förehavanden.

Ett rättfärdigande dök upp inom mig innan jag kände anklagelsen. Det är en myra, ett litet svart blankt kryp. Dessa studier är därmed rättfärdiga. För det var helt avgjort så att jag studerade denna kolsvarta lilla insekt helt utifrån och utan minsta sympati för den. Min blick var kliniskt observerande, men därför inte heller ett spår fientlig. En sådan blick kan skada en varelse med känslor, men inte vaxsvart bestående av bara instinktiv vilja. Med kupade händer började jag bygga sandvallar för att hindra myrans framfart. Jag ville se den bara göra och göra och göra, i en aldrig sinande räcka av instinkter.

Men så upptäckte jag hur den inte tycktes så mycket som ta notis om mina hinder, utan bara helt oförväget besteg dem, ett efter ett, som om de inte funnits. En lite aggression började nu i alla fall växa fram hos mig, Jag byggde högre och högre sandhinder åt den, som vågornas rullningar sköljde bort i sin jämna takt. Jag följde efter myran ett stycke upp på stranden och formade en sandhög hundra gånger så stor som mitt lilla studieobjekt. Jag såg hur den precis som tidigare knappt tycktes lägga märke till lutningen, men så, när den nådde toppen av sandhögen, blev den stående. Nya försök och hela tiden samma sak. Plötsligt, med ett förakt jag i samma slag tyckte jag gjort mig förtjänt av, slog det mig: Du kan inte klättra nedåt! Ditt patetiska lilla kryp! Precis allting som kommer i din väg hanterar du som om det inte knappt ens vore en omständighet. Allting, utan minsta spår av tvekan. Men du är helt och hållet oförmögen att klättra nedåt, där tar hela din strävdumma instinkt tvärslut. Ha!

Så lämnade jag myran där och vadade med knappt förnimbar tillfredställelse ut i havet. Lade mig att flyta i det salta vattnet ett slag, simmade några tag och otänkte på annat medan jag lät min blick treva längs den suddiga horisonten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar