Samonzora, 14 juli 1889

Natten kommer och går i mig. Klockan och solen är något annat. Sov ojämnt och ryckigt. Nacken kändes hela tiden stel och kudden var ingen vän. Drömmarna var så ihåligt meningslösa att de inte gick att skilja från ljuden från undervåningen.

Strax innan jag i alla fall fick försvinna lite grann hörde jag ett skoningslöst hundslagsmål helt nära, men förmådde inte ens då känna min sängs trygga värme.

Det var nätt och jämt gryning när jag lämnade huset. Först tog jag tre bröd ur skafferiet och hällde upp vatten i en stor flaska. Skar ett stycke av det rökta hästköttet, lindade det i en tygbit och lade ner också det i min väska. Sen gick jag ut i matsalen och krafsade hastigt ihop en lapp om att jag skulle tillbringa dagen med Janet och att vi förmodligen skulle äta kvällsmat hos Sarah’s faster. Inte för att Far ens märker att jag är borta hela dagarna, och Mor verkar märkligt nog inte bry sig om det, men ändå.

Nere i gränden som leder ner till havet stannade jag till där stenläggningen ännu inte färdigställts och betraktade spåren som hundarna från i natt lämnat efter sitt slagsmål. Det måste ha varit uppehåll hela natten, för skrapmärken av klor, stora trampdynor och skarpt konturerade små kratrar tecknade sig ännu helt tydligt i den kompakta sanden. Jag stod länge och betraktade dessa lämningar. Något var mycket häpnadsväckande. På det hela taget såg denna bild ut som något mycket rent och klart, något genomlyst förklarat. Jag kunde näras nog höra en mild panflöjt spela på avstånd, hur tonerna bars fram över böljande slätter i den höga klara morgonluften, in till det enkla rena sinne hos den lärda kines som en gryning bortanför tiden i all högtidlighet skrev ned dessa tecken innan han slog sig ner för att med värdiga gester inta sitt the.

Jag stod en god stund och begrundade det besynnerliga avståndet mellan en händelse och dess avtryck. Nattens kaotiska tjutande, ylande och dova hotfulla morrande. Skrik och hårda muskulösa kroppar som törnade emot varandra. Köttsår måste ha uppkommit som djuren får svårt att läka i denna fukt.

Men bilden detta slagsmål lämnade efter sig på denna plats ser ut att vara ett oerhört välavvägt användande av en under årtusenden frammejslad och mycket civiliserad utsaga i gränslandet mellan skrift- och bildspråk. Jag stod där och frågade om kommunikation alls är möjlig. Om vi med säkerhet alls kan tyda gångna episoder genom vad de lämnar efter sig åt oss att bevittna.

Sen fortsatte jag ner mot havet. Där vek jag av åt vänster som vanligt. Sedan in på stigen. Där det började stiga uppför lutade jag min kropp framåt en aning och kände jag i självklar tillfredställelse hur vandringen tog över i mig. Jag kände hur jag återigen blev en lågt och långsamt tungt spinnande motor.