Grönskan är tät och frodig nu. Den klarar sig utan människan. Vi har haft en veckas skolledighet och en till ska snart börja. Det har gett mig en oförklarad glipa. En sällsamhet.
Efter gudstjänsten i söndags klev jag ut ur det låga lilla kalkade kapellet. Stod alldeles stilla i den heta fukten på gårdsplanen men gav ingenting ord. Något stillnat i mig där jag stod. Jag minns att jag tänkte så. "Tanken är stilla, kroppen måste röra sig." Att jag stod där och väntade på mor, Mrs Paddingdale och Chaty Whittery, men att det liksom var det sista rediga jag tänkte på ett bra tag och sedan bara kände hur jag började gå. Det var förstås mycket ohövligt att inte vänta, men värmen var så allomfattande att jag var tvungen att göra mig till ett med den och gå, bara gå.
När jag kom till huset var det tyst. Obemärkt slank jag upp för trapporna och tog av mig söndagskläderna utan att hänga in dem i garderoben. Klädde mig i John’s urtvättade gamla bomullsbyxor jag fann i ett skåp i hans rum och kavlade upp byxbenen ovanför anklarna. Drog en av hans kvarlämnade skjortor över linnet utan att knäppa upp mer än de två översta knapparna. Sen lämnade jag huset via köksvägen och gick mot öns södra del.
Stigen hade nära nog vuxit ihop. Frodigt gräs doftade gott mellan de mörkgröna bladen på buskarna. Jag bar en käpp som jag då och då stötte i marken för att skrämma iväg ormar. Sköt gräset åt sidorna framför mig och jag spanade hela tiden in mellan de täta mörka grenarna. Men egentligen fanns det ingen rädsla i mig. Knappt ens vaksamhet. Ordet är för spetsigt. Man kan säga att jag befann mig i början av ett dån. Och att det enda jag hade i mig var denna nödvändighet av att vara i rörelse, utplåna skillnaden mellan mig och den gröna tjocka hetta jag rörde mig i. Täckt av svett som rann mellan brösten, utefter pannan, längs ryggen.
Timmar tänkte jag inte på, men jag vet sedan förut att det tar ungefär två av strävsam vandring för att komma fram till den lilla viken med vit sand mellan svarta sträva klippblock. Efter att jag gått omkring för att noga kontrollera att ingen människa fanns i närheten tog jag långsamt av mig kläderna och rullade ihop dem och lade dem i en grenklyka. Sedan vadade jag ut i det svalkande vattnet.
Hit hade jag kommit ibland förra året för att vara ensam, men det var en besvärlig terräng att ta sig igenom, och jag minns att jag då alltid innan noga vägde umbärandet mot lättnaden av den lilla tid jag sedan hann tillbringa där innan jag var tvungen att vända om för att vara tillbaka innan skymningen. Det var tiden innan biblioteket fanns. Det har nästan börjat kännas som en annan era.
Den här gången var det aldrig fråga om ett beslut att ta sig hit. Det var en nödvändighet av ett slag som kändes som en uppgörelse mellan min kropp och klimatet som jag bara hade att vackert följa.
På kvällen smet jag sent in och ville inte bli sedd av någon. Jag sov långt in på måndagen, men efter frukost satte jag kurs mot den lilla strandskrevan igen. Vandringen var lika viktig som målet. Som sagt; jag tänkte inte. Likadant på tisdagen. Och resten av veckans dagar. Skrubbsår döljer jag lätt när jag kommer tillbaka till huset om kvällarna. Djupare och djupare in i ordlöshet. En sällsam njutning, men är detta att leva? Får man göra såhär? Hur länge går det att minnas dagar utan ord? Är det något jag gör mig skyldig till? Jag har en känsla av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar