Vi fick tillbaka skrivningarna i geografi denna morgon. Alla rätt. Ändå har jag känslan av att ha fuskat mig till poängen. Jag menar inte stenarna jag olovandes lät slinka ner i väskan för att få bättre tid att pränta in deras namn innanför min panna. Nej, jag menar bara att geografi ju rimligtvis bör handla om världen, och vad vet jag egentligen om världen? Ingenting! Det händer att de ord som används om den ploppar upp i mitt arma huvud i rättan tid och på rättan plats, men vad är det mer än ord? Ord jag till största del snappat upp ur berättelser någon suttit någonstans och fantiserat ihop.
Charlotte har tre dagars ledighet för att ta hand om sin lille son som visst är mycket allvarligt sjuk. Jag irriterar mig i hemlighet på hur stolt mor är över att låta henne få ledigt. Ibland misstänker jag henne till och med för att tillåta Charlotte’s ledighet enkom för att få möjlighet att ondgöra sig över hur illa vår scullery maid Elbeb sköter om hushållet nästan helt på egen hand när Charlotte inte är här. Jag hör gång på gång mor säga till alla som vill höra på att det är en väldig tur för Elbeb att detta hushåll inte bedrivs i England för där råder minsann betydligt högre krav, krav som skulle få vilken lat tjänare häromkring som helst att blekna till albinos med utstående öron. Hon säger faktiskt så. Jag antar att hon försöker få det hela att låta oskyldigare genom att lägga in vad hon menar vara ett hjärtligt skämt i språket. Hon låtsas inte förstå att effekten snarare blir den motsatta. Skulle detta vara England och skulle hon inte vara en så frisinnad husfru, fortsätter mor, varv på varv, så skulle både Elbeb och för så vitt förmodligen även Charlotte ryka med förklädet före. Och så ska de vara glada att mor själv vet vad det vill säga att vara ung och fattig och eländig ty innan hon gifte sig med far var ju även hon en enkel jänta från bondlandet, och om de bara visste sen vad de hårda vintrarna i Skandinavien ville säga.
Efter kvällsmaten gick jag ut i köket där Elbeb var i färd med att skopa upp heta stenar ur spisen. Invid henne stod en rullvagn jag inte kan minnas att jag sett förut. Ovanpå den en illa ihopsvetsad låda där hon sänkte ner stenarna och drog iväg med dem för att stryka bordslinnet i det lilla utrymmet innanför köket. En kort nick mot mig. En kort och förvirrad sekund, som om hon tvekade över om det var det rätta att göra så, innan hon återigen fäste sin försagda blick på arbetet.
Jag tror att stenarna som hettas upp och läggs i strykjärnet kallas kol, men jag är inte säker. Jag tror att de skeppas hit i botten av väldiga fartyg som kommer hit några gånger per år och lägger till nere vid hamnen. Dessa stenar är lika svarta som dem och dammar gott och väl tillräckligt för att kunna vara orsak till att nästan bara ögonens vitor syns i ansiktena på de män med krumma ben som kommer stretande uppför backen från hamnen mot kvällningen dessa dagar då skeppen lägger till vid de stora gjutna kajkanterna och töms på sin last och dagen därpå åter igen försvunnit till havs.
Jag kan inte fråga Elbeb om namnet på stenarna, för har hon ett namn på dem så är det ett lokalt namn jag inte har någon nytta av. Jag ska ju inte bli här så vidare värst länge. Och böcker på detta språk finns säkert inte ens. Jag skulle kunna fråga mor om vad stenarna kallas, på engelska eller på svenska, men det vill jag inte göra. Antingen skulle hon indirekt förmana mig genom att mena att det är knappast är något hennes dotter behöver uppta tankeutrymme med, eller så skulle hon som vanligt beskylla mig för att leva i en värld som tillhör romaner och folianter och i vilken middagskonversationen menar jag att jag kulle vara behjälpt av att veta vad husorna har i sina strykjärn! Hon kan inte för sitt liv begripa att vad jag lär mig rabbla utantill i skolan för det mesta är så långt mycket mera världsfrånvänt och bortanför än romanerna jag läser och redskapen vi har i vårt eget kök. Eller är det just det hon så väl förstår, och är beredd att offra snart sagt vad som helst för att hålla denna vetskap på avstånd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar