söndag 22 augusti 2010

Samonzora 30 April 1889 (eftermiddag)


När jag passerade den stora hallen däruppe tog jag två av de stoppade runda dynorna från sina stolar och en större prydnadskudde från den lilla vinröda tvåsittssoffan med mig. Jag undvek att möta blicken från min farfars porträtt, men jag kände hur han stirrbligade på mig från sin platta plats ovanför eldstaden.

Mot en av de venecianska målningarna lyfte jag däremot överläppen en smula och utstötte ett dovt litet morrande.

Jag tror att jag försökte skoja. Att jag försökte skölja av mig situationen på verandan nyss med ett litet skoj, men det förslog inte. Jag fortsatte längs den korta korridoren. Kände ena dynan glida och pressade överarmen hårdare mot kroppen. Jag tog några steg till, det krampade i axeln, men så föll den ändå till golvet. Jag bar kassen med böcker i den ena handen, och soffkudden i den andra, så jag lät den ligga. När jag nådde rummet knuffade jag upp dörren med foten och släppte kuddarna direkt till höger och gick sedan fram och lade min bunt på skrivbordet.

Jag hörde mors steg i trappan. Vad hade hon för ärende hit upp? Charlotte var på bottenvåningen och förberedde kvällsmaten tillsammans med kokerskan. Vår butler hade fått ledigt ett par dagar eftersom hans far just avlidit. Och jag hade inte hört ytterdörren slå igen bakom Cathleen Whittery.

Jag skyndade mig för att hinna före, men hon kom i kapp mig när jag var på väg tillbaka med den tappade dynan i handen.

”Vad ska du med den där kudden, May” sa hon missbelåtet.

Det var ingen fråga och jag kom inte heller på något att svara. Jag såg stint på henne. Tänkte: Skit i det du kärring, så lever du längre., men sa istället, med lite för utdragen fördröjning och redan med ryggen mot henne: ”Inget särskilt.”

Det var ju ändå inget självlysande svar, så fördröjningen kanske kunde göra detsamma. Och frågan, som snarare varit en anmärkning än en fråga, var ju förstås inte heller genialisk.

Men ändå.

Och ändå, igen – som alltid: Vänd åt vilken jury eller inför vilken publik skulle jag göra piruetter? Min farfars stela nuna skulle knappast utgjort en lyhörd änglahär till publik ens medan han ännu var i livet.

Men ändå.

Och jag kunde kanske ha undvikit de kommande bestraffningar som skulle följa på detta om jag hade genmält med ett smidigare svar. Dock litade jag på att de inte skulle bli alltför allvarliga, utan proportionerliga. Jag klev in i mitt rum och längtade efter att stänga dörren bakom mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar