Samonzora den trettionde april, 1889.
Mor är bekymrad. Jag hörde henne säga till Cathy Wittery att han inte borde hålla alltihop inom sig sådär. Jag kom bärande på en bunt från biblioteket och stannade till utanför den halvöppna verandadörren för att höra något mer, men de båda satt tysta en lång stund innan Cathy tankfullt instämde: ”Nej, det är nog inte riktigt bra för hans hälsa.”
Jag tror att jag hörde en lätt fnysning från mor. Cathy uppfattade den inte. Åtminstone visade hon inga tecken på att ha uppfattat den. Hon satt i korgstolen närmast trappan med sin cocktail i ena handen och blickade ut över trädgården och hade låtit tankarna vandra iväg åt annat håll. Mor satt vid det lilla runda bordet med ryggen mot den halvöppna dörren där jag stannat till. Samtalsämnet tycktes avslutat och jag skulle just fortsätta mot mitt rum. Men mor hade hört mig och vände sig om.
”Nej men se May, är du redan tillbaka. Kom ut och hälsa på Cathy.”
Motvilligt klev jag ut på verandan och sträckte hövligt fram min hand mot Cathleen Wittery som tog den utan att resa sig upp medan hon log ett stelt och onödigt högt leende som försvann lika fort igen med en hastig sidoblick över trädgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar