För att slippa det genomträngande strupljudet av den dumma svarta fågelskocken utanför, stänger jag fönstret. Luften står ju lika obönhörligt stilla oavsett. Jag går tillbaka till skrivbordet och sjunker ned på den vinkelräta stolen igen.
Vore det inte för att far är upptagen i affärer, som visst har trasslat till sig, så skulle vi rest till England redan för flera veckor sen. Istället blir vi kvar, kvar, kvar.
När far har krångliga affärer blir han lynnigare än annars, men de flesta av hans sinnessvängningar kapslas in i en stoisk bortvändhet. Mor eller John kan fråga honom om någonting, vad som helst, i vardaglig ton, och bara mötas av en tystnad. Som om han inte hört. Möjligen har han faktiskt inte hört. Han har tankarna i en enda fåra. En fåra vi inte vet någonting om. Jag kan bara ana dess konturer. Ser man på hans ansikte och hans ansträngt stela kroppshållning dessa tider vill man heller inte veta så mycket om den fåran. Vi ser honom vid frukostbordet. Och när han tar sin kavaj och sin hatt i hallen och lämnar huset. Det står en lukt omkring honom då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar