Torsdagen den 28 April 1889, Samonzora

Samonzora, den tjugoåttonde april, 1889.

Jag står högt upp, i min fars hus. Rummet med skrivbordet, den raka stolen, den tunga spegeln som i sin förgyllda ram står lutad mot väggen intill det låsta skåpet. Och så jag själv. Det är allt.

Det här rummet är det bara jag som vistas i, ändå vägrar far att kalla det mitt. Extrarummet, säger han.

Inga mattor. Ljusgrönt kalkade väggar. Mangoträ som infattar fönstret. Samma virke fiskarna tillverkar sina små avlånga roddbåtar av. Och så alltså jag, May, uppkallad efter en möjlighet, en possibility.

Jag har snart fyllt sjutton år, sedan sjuttio. Åren går inte alls fort när man är ung och långsamt när man är gammal, som folk säger. Inte om man lever i en tid som egentligen inte är någon tid, utan bara en väntan. Om man inte vet vad man väntar på, utan väntan är själva tillvaron, förlorar man mycket lätt känslan för vad som är upp och ner. Kanske är det bra. Kampen för kompassriktningen håller mig sysselsatt. Dessutom inger den ett visst hopp. Hoppet om att ett friskt lod ska komma till användning.

Jag dröjer vid det öppna fönstret utan att tänka. Nere vid vattenbrynet guppar tre stockar mörknad drivved. Jag kan inte känna det här uppifrån, men jag vet hur de doftar.

Från rummet intill mitt når mig ett svagt klirrande. Det måste vara vår nya hushållerska Charlotte som är i färd med att putsa matsilvret inför kvällen. Mor ska ha sina väninnor från The Club över på middag i afton. Allt ska vara i bästa ordning. Det är hon som har sagt att namnet på den nya hushållerskan är Charlotte. Men jag har hört henne prata med sin lille son på cantauon. Ett luddigt och gungande språk. Jag har mycket svårt att tro att det inhyser ett så kantigt och taktfast ord som Charlotte. Mor ville kanske inte krångla till det.